Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Den äldre stenåldern (paleolitisk tid).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
96 M. HOERNES - T. J. ARNE, DEN MÄNSKLIGA KULTURENS FÖRHISTORIA.
tion, fiskarnes simning och fåglarnes flykt, på de högre djurens vindsnabba lopp
eller skickliga klättring, på deras praktklädnad och fruktansvärda beväpning, deras
muskelkraft och sinnesskärpa. Här ligger roten till djurdyrkan, den för oss så
märkvärdiga uppfattningen af djuren som högre väsen, kulturhåfvornas skänkare,
mänsklighetens anherrar, förklarlig bland människor, som själfva ännu ej höjt sig så högt
öfver en djurisk tillvaro. Det är ju sant, att djuren gentemot människan hafva
fördelen af en högre ålder och särskildt måste imponera på den tidiga människan genom
den höga fulländningen af afundsvärda egenskaper, som de förvärfvat genom
afslu-ten, ensidig differentiering, under det att vårt släktes ensidiga differentiering, hur högt
den än kunde hafva nått redan då, likväl var himmelsvidt skild från den nuvarande.
Den diluviala djurvärlden strålar icke mera i den tertiäras fulla prakt och glans,
dock var den i hvarje hänseende ståtligare än den närvarande: gestalterna väldigare,
formerna talrikare, vimlet tätare, hela lifvet kraftigare, med starkare pulsslag. Den
har framför allt af den diluviala människan gjort hvad hon var och blott kunde vara:
en djärf och skicklig jägare, hvars hufvud fylldes af djurbilder och djurvidskepelse,
och som genom allehanda praktiska uppfinningar höll sig segerrikt uppe i detta sällskap.
Detta gäller hufvudsakligen om den europeiska diluvialmännniskan, den enda, som
vi noggrannare känna till. Hvad vi hittills veta om hennes samtida från andra
världsdelar - särskildt norra och västra Asien samt Afrika - har därvid föga att betyda.
Där felas ännu till större delen så grundliga undersökningar som vår tids högre
kultur bragt i dagen i Europa. De andra kontinenternas diluvialfauna var skild från
den europeisk-nordasiatiska i mån af afståndet från den Gamla världens nordliga
område, och likaså den mänskliga tillvaron, i den mån det kan vara tal om en
sådan. Osäkert är, om de mänskliga rester, som uppgifvas vara anträffade i norra och
södra Amerika tillsammans med lemningarne af en sen istidsfauna, verkligen äro så
tidiga. Mera främmande än den amerikanska djurvärlden, står gentemot den
forn-europeiska den äldre fauna, som vi känna från Australien. Den visar rätt stark
anslutning till den recenta faunan på samma område. I förhållande till Australiens
pungdjur och de först på 1700-talet utdöda vinglösa jättefåglarne äro därstädes
människan och hennes följeslagare - vildhund, svin, gnagare, - helt unga, oförmedlade
företeelser. Redan detta är tillräckligt för att minska de på många håll hysta
för-väntningarne att hos våra antipoder finna vår stams urhem. Öfver hela jorden
iakttager man samtidigt en stark tillbakagång i den vilda faunan sedan diluvium och
ett visst faunornas kvarblifvande inom deras geografiska områden, som väl äfven
måste anses som deras stamland. Men bland dessa områden äro de sydliga mindre,
mera begränsade än de nordliga, af hvilka Europa, Nordafrika, Nordasien och
Nordamerika bilda ett stort sammanhängade boningsområde. Inom detta hafva sedan
diluvialtiden större förskjutningar kunnat ske och de geografiska områdena skarpare
afgränsats mot hvarandra, såsom det också i själfva verket skedde. Till detta
område torde vi också sannolikt kunna förlägga människans ursprung.
Kroppsliga rester af människor hafva ej bevarats synnerligen talrikt i jämförelse med
djurlemningarne eller andra vittnesbörd om mänsklig verksamhet. Människan var ej så
starkt utbredd som de flesta djurarter, och hennes ben hafva på högst olika sätt gått
förlorade för oss. I alla händelser ega vi äfven från denna aflägsna tid ett icke så ringa antal
mänskliga skallar och skelettdelar, och de anatomiska undersökningar, som egnats
dessa under de sista 5-10 åren, hafva visat, att två olika former af släktet människa
existerade under Europas diluvialtid. Resterna af den ena af dessa former påträffas
i yngre diluviala aflagringar och förråda för oss människor af samma fysiska art, som
senare lefde under den yngre stenåldern och vidare ända in i vår tid. Kvarlefvorna
af den andra formen härstamma från diluviums djupare, äldre lager och visa i
många skallens formförhållanden en mellanställning mellan de människoliknande
aporna och människorna. Denna urgamla människotyp blef först bekant genom
fyndet af den s. k. Neanderthalskallen (1856), ännu bättre genom upptäckten af två
skelett i Spy-grottan (Belgien 1885) och två andra ur franska grottor (1908) vid Le
Moustier (Dordogne) och La Chapelle-aux-Saints (Corréze). Till dessa räknar man
äfven de märkvärdigt apliknande underkäkarne från La Naulette (Belgien) och från
Mauer vid Heidelberg (1907), liksom några liknande käkar från franska fyndorter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
