Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Den äldre stenåldern (paleolitisk tid).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
100
M. HOERNES - T. J. ARNE, DEN MÄNSKLIGA KULTURENS FÖRHISTORIA.
Mellan moustérien och solutréen faller en period, som man kallar aurignacien (efter
Aurignac-grottan, Haute-Garonne, Frankrike). Med denna period börja de yngre
paleoli-tiska faserna, hvilka man sammanfattar såsom glyptisk tidsålder (skulpturkonstens tid).
I följande ordning skedde redskapens utveckling under den äldre stenåldern. Först
tog man helt enkelt den af naturen formade stenen utan vidare bearbetning eller
gjorde ytterst litet för att förbättra den rena naturformen. Det är de s. k. eoliterna,
om hvilka redan här ofvan talats, då fråga var om tertiärmänniskan. Sedan gaf
man de upplockade stenarne, mest stora flintkärnor, en mer eller mindre konstgjord
form, antingen så att man knackade dem med en annan sten från alla sidor, så att
de erhöllo en lämplig symmetrisk
gestalt, ett slags mandelform, eller så
att man på mindre och flata spån
bearbetade den verkande kanten eller
spetsen genom s. k. retuscher. Så
uppstodo å ena sidan de
»mandel-formade» eller »chelles-yxorna», å
andra sidan de såsom
»moustierty-per» betecknade skraporna och
spet-sarne. Allt annat i sten är blott
förfiningar af dessa tekniska
förfaringssätt. Så kom man från
chelles-yxan till den lagerbladsformade
so-lutréspetsen och från de äldre
klumpiga och tunga moustierformerna till
de smärre och finare skraporna,
spet-sarne, sylarne o. s. v. inom
solutré-och madeleineindustrien. De. äldsta
verktygen känna vi ej i ben eller
annat organiskt ämne; de yngre
däremot förfärdigades i stor
utsträckning i sådant material och bilda en
verklig arsenal af vapen och redskap,
där ej ens den smala synålen med
finborradt öga saknas bland de mest
olika kastspjut och harpunspetsar,
sylar och dolkar, de gåtlika
»kom-mandostafvarne» o. s. v.
Bensnide-riets blomstringsperiod var rentiden,
slutet af diluvium. Det var icke mer
någon så kulturfattig tid. Den
europeiska människan var ungefär så
väpnad och klädd som en eskimå och
egde äfven lika mycket eller ännu
mera smak än en sådan. Vi hafva
redan talat om hennes raska djurteckningar och deras sannolika betydelse. Men hon har
äfven skapat mänskliga figurer; och det ofta i plastiskt, delvis högst realistiskt utförande,
af elfenben eller ben; särskildt några statyetter af nakna kvinnor äro af öfverraskande
naturtrohet. De till större delen först under de senare åren (1895-1908) upptäckta,
på grottornas väggar och tak ritade eller målade djurfigurerna täfla med de sedan
gammalt bekanta bengravyrerna. Man fann sådana dels med ockra målade, dels
blott konturinhuggna bilder i grottorna vid Altamira nära Santander (Nordspanien).
Chabot vid Ardéche (Gärd), Pair-non-Pair (Gironde), La Mouthe, Combarelles,
Font-de-Gaume o. s. v. (Dordogne), Niaux (Ariége), tillsammans öfver 20 grottor, af hvilka
de flesta ligga i sydvästra Frankrike, några i Spanien. Det synes, som om de äldre
hällristningarne öfvervägande framställde mammutdjur och vildhästar i blott
konturteckning, de yngre öfvervägande bisonoxar i färglagd framställning. Denna diluviala
bildkonst är nästan helt och hållet inskränkt till Västeuropa, och dess alster hafva med
Typer från Solutréperioden i Frankrike.
5 stycken, sedda från l-3 sidor.
Skala 1/2. Efter A. de Mortillet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
