Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Den yngre stenåldern (neolitisk tid).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
112 M. HOERNES –– T. J. ARNE, DEN MÄNSKLIGA KULTURENS FÖRHISTORIA.
slipstenar o. d. ännu ligga i massor. Sådana verkstäder känner man t. ex. från
Spiennes i Belgien, Butmir i Bosnien, från Timringen och ön Riigen, från Cissbury
i Sussex, England, men äfven från Hawaii och andra transmarina platser. Vid Hults
bruk i Östergötland har man funnit en verkstadsplats med talrika hela eller
half-färdiga grönstensyxor. I närheten finnes grönstenen fast anstående.
Många skenbarligen helt enkla och föga karakteristiska redskapsformer äro i
Europa dock inskränkta till mer eller mindre begränsade utbredningsområden. Så
igenkänner man nästan vid första ögonkastet de nordiska fabrikaten. I Norden
har man också uppställt de inhemska flintredskapen i kronologisk följd och funnit,
att efter kjökkenmöddingarnes blott tillslagna former följde närmast spetsnackiga, så
tunnackiga och slutligen tjocknackiga, flintyxor. Med »nacke» menas här den ända,
som är motsatt eggen.
De tunnackiga yxornas tid utmärkes äfven af stendösarne, de tjocknackigas af
gånggrifterna. I Mellaneuropa uppträda andra redskapsformer och gå hand i hand
med vissa lerkärlsformer och ornament, delvis äfven med bestämda grafformer. Så
finner man vanligen ett slags långsträckta yxtyper med plankonvex genomskärning
(»Schuhleistenkeile») och de enklaste hammaryxorna med skafthål tillsammans med
s. k. »bandkeramik» på boplatser, och de facetterade mångkantiga yxorna tillsammans
med »snörkeramik» i grafvar, täckta med en hög.
Äfven den neolitiska keramiken visar stora olikheter efter tidsperioder och lokala
områden, från hvilka den härstammar. Ehuru den öfverallt tekniskt visar samma
ofullkomlighet - drejskifvan saknas- och stilistiskt visar samma förråd af
ornamentmotiv - den s. k. geometriska ornamentikens mönster -, ser den dock helt
annorlunda ut i de nordiska stenkammargrafvarnes område än i den långa mellanzon, som
sträcker sig från England till Ryssland, och återigen annorlunda i Södern från Mindre
Asien och Cypern till Rhen och ännu längre. Vill man redan här använda namnen
på de indoeuropeiska folkgrupperna, som först mycket senare framträda historiskt
och gripbart, så kan man tilldela stenkammargrafvarnes område och den s. k.
mega-litiska keramiken åt germanerna, den västra delen af den mellersta zonen åt de äldsta
keltiska stammarne och den sydöstra delen af den tredje zonen åt thrakerna och
illyrerna. Den mellersta zonen är karakteriserad genom grafvarnes snörkeramik, den
södra genom bandkeramik, mest från boplatser; de båda senare zonerna täcka delvis
hvarandra, deras ömsesidiga åldersställning är ännu icke med full säkerhet utforskad.
Mycket talar dock för, att bandornamentiken i stort sedt är äldre. I den
bandkera-miska zonen är det vanliga uppträdandet af förbundna spiralmönster i mer eller mindre
fullkomligt utförande märkligt. Äfven målade lerkärl förekomma redan här och
särskildt i västra delen af Östeuropa - Västryssland, Östgaljzien, Bukovina, Rumänien,
och i östra delen af Mellaneuropa - Sydungern, Nedre Österrike, Mähren. I dessa
trakter fanns äfven en märkvärdig, rå lerplastik, som visserligen aldrig bragte det
längre än till små djur- och människofigurer (återigen mycket ofta från Butmir) eller
små figurer på lerkärl. Ett behagligt intryck gör framhäfvandet af de instuckna
lerkärlsornamenten genom inläggning af en hvit massa. Jämte dessa keramiska alster
påträffar man också stundom de första spåren af metall, ren koppar eller till och
med redan något brons.
Den fina och skickliga spiraldekorationen liksom äfven lerkärlsmåleriet och
framställandet af små lerfigurer, som ofta äro förvånansvärdt väl formade och ej senare
hafva öfverträffats inom den förhistoriska plastiken i Mellaneuropa, äro af stor betydelse
för den rätta uppskattningen af vår kontinents yngre stenålder. Man satte så länge
dylika högre konststräfvanden norr om Balkan och Alperna på sydliga, d. v. s.
orientaliska eller åtminstone tidigt grekiska (»egeiska») inflytandens räkning, tills man af
deras åldersställning måste inse, att de till tiden falla fore samma eller liknande
företeelser i sydliga områden. Nu antager man åter motsatsen, man tror, att de gått
den motsatta vägen och kommit från östra Mellaneuropa (Thrakien o. s. v.) till
in-vånarne i det östra Medelhafsbäckenet (frygier och andra folk), eller ännu hellre, att
de af de senare förts med från deras gamla mellaneuropeiska hem till deras nya
boplatser i Södern. Huru härmed än må vara, så föreligger emellertid utbredningen
af dessa former i ett stort, sammanhängande, östligt område, och det trängre hemmet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
