Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Bronsåldern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
M. HOERNES - T. J. ARNE, DEN MÄNSKLIGA KULTURENS FÖRHISTORIA
hårdaste stenarter. En liten tillsats af tenn eller andra metaller, såsom antimon eller
arsenik, skänker dock kopparn en hårdhetsgrad, som kommer nära smidesjärnets,
om också icke stålets. Så uppstod bronsen, väl mindre genom försök eller teoretisk
insikt i blandningsmetallernas väsen och förhållande än genom lyckliga tillfälligheter,
som så ofta upprepades, att de slutligen, än här, än där, än tidigare, än senare,
måste föra till uppfinningen af denna legering. Järnet är visserligen en enkel
metall och förekommer i massor i naturen; men det förblef dock ovanligt länge
doldt, obekant eller åtminstone obegagnadt, emedan det nästan blott förekommer i
malmer och har en hög smältpunkt samt alltså ej var lätt att behandla.
Den allra första formen af metallbegagnande var kallsmide af den rena kopparn,
såsom Nordamerikas indianer vid Öfre sjön och väl äfven våra neolitiska förfäder i
Europa och i andra delar af den Gamla världen ursprungligen bedrefvo det. Det
första, säkerligen mera tillfälligt funna än sökta framsteget bildade gjutningen (och
därpå följande utsmidning) af den rena kopparn. Först här ligger den förhistoriska
metallteknikens födelsestund, hvarigenom utvecklingen för många århundraden framåt
blef afgörande influerad. Men den rena kopparn fyller illa ut gjutformen och förblir
mjuk; därför var en ny uppfinning nödvändig, och denna gjordes genom legering af
hufvudmetallen med små mängder af tenn eller en lika verkande metall, men
särskildt med tennet, af hvilket man i början blott blandade helt litet, men sedan ända upp
till 10 % eller mera med kopparn. Den äkta tennbronsen (90 % koppar, 10 % tenn)
är icke blott betydligt hårdare än den rena kopparn, den utfyller äfven gjutformarne
mycket fullständigare, ända till troget återgifvande af fina ornament, och har
därjämte företräde genom sin vackra guldfärg och klara guldglans.
Förhistoriska bronsåldrar har man i Gamla världen påvisat från den Atlantiska
till den Stilla oceanen, särskildt i Europa, Nordafrika (Egypten), främre Asien, Indien,
Sydsibirien och Östasien (Kina, Japan), i den Nya världen i Mexiko och Peru och
de mellanliggande centralamerikanska områdena. I alla jordens land, som redan
tidigt egde högre kulturstadier, finna vi å ena sidan en särskildt glänsande eller
lycklig utrustning af naturen, å andra sidan bland gamla, för länge sedan öfvervunna
kulturfaser en bronsålder, så att man kan säga, att människan på den väg till högre
kultur, som naturen utstakat för henne, måste stöta på bronsen och betjena sig en
tid af den före järnet. I de land, som ega de nödvändiga metallerna och äfven
eljes hafva att glädja sig åt naturens ynnest, upptäcktes och utnyttjades först dessa nya
kulturmedel. Sedan tillkommo de med dessa ursprungsland förbundna områdena,
så Europa till den främreasiatiska, Sibirien till den östasiatiska bronsprovinsen.
Isolerade och metallfattiga land däremot förblefvo länge okunniga om metaller,
»neolitiska», och erhöllo sedan vid sitt alltför sena sammanträffande med högre
kulturbärare icke mera bronsen utan järnet, tillsammans med andra oförmedlade och därför
icke välsignelserika utan skadliga skänker. Så australier, polynesier, många
nordasiater, de flesta amerikanska folk. Tillbakagång och utdöende af de infödda raserna
voro och äro de sorgliga följderna af detta oorganiska och oförtjenta riktande med
den hittills yngsta af de stora kulturmetallerna och med de gåfvor, som åtföljde
den. Alltför stora kulturella motsatser kunna ej utjämnas genom förbindelser och
sammanträffande mellan människor, äfven med den bästa vilja (som för öfrigt ofta
nog fattas). Ty de fattigare, lägre stående kunna från de rikare och högre stående
med framgång blott öfvertaga det, hvarpå de liksom äro förberedda genom egen
kulturverksamhet, hvad de under vissa omständigheter på kort tid - ej först under
en årtusenden lång utveckling, som numera ej är förunnad något folk -: skulle kunnat
tillkämpa sig. . Men så förhöll det sig icke, då Kapholländaren trädde mot
busch-mannen, engelsmannen mot tasmaniern. Äfven om den europeiska rasen uppträdt
mänskligare, hade det knappast kunnat blifva annorlunda än det blef. Däremot
förhöll det sig på annat sätt med den högre kulturzonen i Nordafrika och Sudans
negervärld och med främre Asien i förhållande till Europa. I dessa förbundna
landområden funnos inga oöfverstigliga motsatser, förbindelserna kunde utjämna eller
åtminstone förmedla allt, de oerhörda olikheterna mellan ett gammalegyptiskt
faraonsäte och en negerby vid öfre Nilen eller mellan en mykenisk fursteborg på Kreta
och en höfdinghydda i det samtida Mellaneuropa mildrades och försvagades genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
