Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Hallstatt- och La Tène-tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
JÄRNÅLDERN, HALLSTATT- OCH LA TÉNE-TID.
331
Först erforo de västliga kelterna och långt senare de i norr och öster sittande
germanerna detta förhållandes välgärningar. Båda framgingo sedan på samma sätt
stärkta och eröfrande, västkelterna från femte århundradet, germanerna först efter
vår tidräknings början. Därför stötte de förra på det kraftfullt uppåtstigande, de
senare på det sjunkande romerska väldet, och så dukade de förra, trots sitt mäktiga
framträngande slutligen öfverallt under, medan de andra förblefvo segrare.
Kelter och germaner voro hvarandra ursprungligen lika och från början
utgångna ur en stam; Vid den tid, om hvilken här är tal, var dock likheten redan
mera en yttre, fysisk, än en inre, psykisk och kulturell. Fysiskt voro kelterna eller
åtminstone krigaradeln bland dem - ty de uppträda tidigt blandade med andra
brunetta och brachykefala invånare i landet - högvuxna, långskalliga, blonda och
blåögda med hvit hudfärg
och muskelstarka, blodfulla
kroppar, men icke uthålliga
och motståndskraftiga.
Andligen visa de sig som en
ridderlig nation, häftiga,
äfven-tyrslystna, stridsglada,
skrytsamma, talföra,
praktälskan-de, därför djärfva eröfrare
eller åtminstone tappra
legosoldater i främmande härar,
när det är möjligt jordegare
och stolta herrar öfver
åker-bruksidkande underlydande,
tillhörande den kufvade
befolkningen.
Vid midten af årtusendet
hade de redan för länge sedan
utbredt sig öfver Kanalen till
de Britiska öarne och sedan
kort tid öfver Pyrenéerna
till Spanien. Öfre Italien
besatte de sedan 600 och
innehade det nästan
fullkomligt med undantag af Venezien
omkring 400 f. Kr. Vid
samma tid underlade de sig Stenminnesmärke
go de de romerska bärarne
och nedbrände 390 den nedre
staden vid Capitoliums fot.
Rika skänker af guld och
tributgåfvor förmådde dem
att aftaga, men ej att helt
uppgifva mellersta Italien. Denna
gång hade hela Italien
kunnat blifva keltiskt, om de
fåfänga och roflystna
härförarne ej såltsina segrar. Men
barbarer hafva städse mera
varit slagskämpar och
plund-rare än hjältar och statsmän.
Andra keltiska härskaror
genomströfvade sedan
Balkanhalfön och brandskattade
Grekland ända till Delphi (280
-248). Väl samma trokmer,
tolistobojer och tektosager
satte sedan öfver ^Hellesponten
och grundade i Mindre Asien
tre galatiska härkonungsriken.
Hela rörelsen gör intrycket
af ett förspel till den stora
ger-med manska folkvandringen, som
det öfre Donauområdet ända skulptur i La Téne-stil började vid midten af det
till det tyska Mittelgebirge ’ 1 ’ ’ ’ * ’ "
i a j x r^ . "
och Sudeterna. [-Framtrang-ande-] {+Framtrang-
ande+} öfver Apenninerna slö-
¥. . 0 , . " A _
Kyrkogårdsmuren i S:t Goar.
andra århundradet e. Kr. med
, , . . , 0 .. j
goternas uppbrott mot Södern
och slutade med
langobardernas eröfring af Italien (568).
Den kultur, som dessa kelter egde och utbredde, i England kallad senkeltisk
(late-celtic), på fastlandet La Téne-kultur, är naturligtvis gentemot den klassiskt antika
primitiv, barbarisk, bondsk, tillbakablifven, men gentemot den hallstattska, som den
öfvervann och förträngde, framåtskridande, nästan modern.
Detta gäller om det utbildade härföljeväsendet, delvis om ståndsindelningen, om
stadsbyggandet liksom om handtverket och konsten, i hvilka det praktiska sinnet och
en ny smak kasta ur sadeln Hallstatt-stilens i ålderdomliga former stelnade
praktkärlek.
Först och främst äro nu alla vapen och verktyg, ofta äfven svärdslidorna och
sköldbucklorna, sporrar, hjälmar och svärdkedjor af järn. Af järn och delvis i helt
nya former, som fullkomligt motsvara de nutida, tillverkas äfven många husgeråd
och åkerbruksredskap, som tidigare blott gjordes af brons eller alls icke af metall:
sågar, liar, skaror, saxar, tänger, hammare, plogbillar och plogknifvar. Smycken af
järn äro visserligen en gammal sak men komma nu åter till heders. Först nu hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
