Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Den homeriska tiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
168 J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD
af de enskilda landsdelarne, detta redan af det skälet, att här funnos icke mindre än
tre större centralpunkter sedan den mykeniska tiden: Thebe, Orchomenos och den på
en ö i Kopaissjön belägna staden Gha, om hvars forna betydelse resterna af den
vidsträckta ringmuren och af dess konungapalats ännu i dag afgifva vittnesbörd, om
också stadens gamla namn utplånats. Den sistnämnda staden blef visserligen tidigt
förstörd eller för sin dåliga lufts skull öfvergifven, men Orchomenos har ända in i
klassisk tid bevarat sin betydelse, om det dock städse alltmer trädde tillbaka för
Thebe. På detta sätt möjliggjordes landskapets enande blott i form af en närmast
tämligen lösligt förenad förbundsstat, i spetsen för hvilken Thebe stod, under det att de
enskilda städerna fingo behålla en jämförelsevis stor själfständighet. I de öfriga grekiska
landskapen stodo städerna eller småområdena på landet för det mesta helt oberoende
af hvarandra eller voro sammanslutna på sin höjd till enheter för religiösa ändamål.
I det stora hela utgjorde religionen det viktigaste bandet, som höll nationen ihop
till ett enda helt. De homeriska dikterna visa oss gruppen af nationalgudar sådan,
som vi senare finna den under den klassiska tiden. Himlaguden Zeus intager
främsta platsen; han är »gudars och människors fader»; hans makt är större än alla
andra gudars tillsammantagen. Vid hans sida står Hera, hans gemål och syster,
himmelens drottning, hans bröder Poseidon, hafvets gud, och underjordens herre
Hades. Vidare jordens gudinna Demeter och hennes dotter Persephone, dödsrikets
drottning, eller, såsom hon eufemistiskt benämndes, Kore (flickan); slutligen Athene,
Zeus’ jungfruliga dotter, som förlänar seger i krig och beskärmar fredens värf;
eldens gud Hephaistos, en son af Zeus och Hera; solguden Apollon och hans syster
Artemis, mångudinnan; Aphrodite, det kvinnliga könslifvets hulda beskyddarinna,
äfven hon ursprungligen en mångudinna; Hermes den milde gifvaren af alla goda
gåfvor, en ljusets gudomlighet såsom Apollon; det gudomliga brödraparet Dioskurerna
(»Zeus-barnen»), beskyddare i all nöd och fara; Dionysos, en chthonisk gud, hvilken
människorna hafva att tacka för vinrankan, och till sist den bistre krigsguden Åres.
Åt dessa gudar helgade tempel funnos öfverallt i Grekland, om också efter lokala
förhållanden än den ene än den andre guden mer trädde i förgrunden och jämte
dem äfven talrika andra gudomliga väsen åtnjöto dyrkan.
Föreställningarne om gudarne och det gudomliga började vid denna tid genomgå
en reningsprocess. Man tänkte sig nu gudarne i rent mänsklig gestalt, hvarvid de
djur, som i den mykeniska tidens tro hade sammanvuxit med de i mänsklig form
framställda gudarne till groteska blandningsgestalter, blefvo nu gudomens attribut.
Athene föreställde man sig icke längre med ugglehufvud, men ugglan blef en åt henne
helgad fågel. Samma antropomorfistiska uppfattning behärskade naturligtvis äfven
föreställningarne om det gudomligas inre väsen. Man föreställde sig alltså gudarne
med alla mänskliga drifter och passioner, blott med oändligt större makt och framför
allt odödliga och i oförgänglig ungdomskraft, under det att för en tidigare periods tro
den föreställningen icke var främmande, att gudarne kunde dö. Så visade man på
Kreta till och med Zeus’ graf. Den antropomorfistiskt tänkta guden måste vidare
hafva sin egen boning, i hvilken fanns hans kultbild och bevarades de gåfvor, som
de troendes fromma nit offrade på hans altare. Utan tvifvel har templet utvecklat
sig ur huskapellet, som vi återfinna i den mykeniska tidens palats, liksom ofta senare
efter konungamaktens fall tempel byggdes på gamla palatsruiner. Snart byggdes
tempel äfven i de helgade lundarne.
Vid hvar och en af dessa kultplatser anknöto sig heliga legender, som bildade
innehållet i de hymner, som vid gudens fest sjöngos till hans åra. Ju mer sedan de
stora nationalgudarne trädde i förgrunden i folktron, desto mer blefvo lokalgudarne, i
synnerhet om de ej hade någon särskild kult, beröfvade sitt gudomliga väsen och
ned-sjönko till »heroer», som föregåfvos hafva lefvat i den grå forntiden och haft oändligt
högre kraft än det lefvande släktet. Icke ens Herakles har kunnat undgå detta öde. De
sånger, som förhärligade hans bedrifter, förlorade i följd däraf sin religiösa karaktär,
skådeplatsen för hans storverk förlades från himmelen till jorden, och hymnen hade
blifvit en hjältedikt. Nu hade skaldefantasien fritt lopp och enskilda sånger
samman-bundos på mångfaldigt sätt med hvarandra till sagokretsar, inom hvilka det blef
rum jämväl för stoff ur sånger, som förhärligade historiska händelser. Men stoffets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
