- Project Runeberg -  Världshistoria / Forntiden /
180

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Börjande frihetssträfvanden.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

180

J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD.

kiska kusten. Men ingenstädes fann han den lycka, som han var utgången för att
söka. Till sist tog han värfning såsom soldat och skall hafva stupat i en strid.
Men åt allt, som hände honom i lifvet, gaf han uttryck i sången, och därvid fick
alltid hans egen personlighet plats i förgrunden. Han är den förste grek, som i kött
och blod står lifs lefvande inför oss i sin individualitet. Naturligtvis kunde det
episka versmåttet icke brukas för dikter af denna art. Archilochos gick tillbaka till
de mera populära versmåtten jamb och troké, samt brukade därjämte det elegiska
distikon. Hans sånger vunno snart allmänt erkännande, och vandrande sångare
spridde dem öfver hela den grekiska världen på samma sätt som de homeriska. Men
därvid var nästan oundvikligt, att månget skaldestycke, som någon annan diktat i
Archilochos’ anda, föredrogs under Archilochos namn och fick slutligen en plats i
samlingen af hans dikter.

För öfrigt har han ej
saknat efterföljare
inom sin diktart; som
sådana kunna vi nämna
Simonides från
Amor-gos, och senare, i sjätte
århundradet,
Hippo-nax från Ephesos,
hvilken bragte till
användning den
haltande jamben. Men
allesamman stannade de
långt bakom sin
förebild. Endast elegien,
åt hvilken Archilochos
mera i förbigående
egnat en flyktig
uppmärksamhet, erhöll en
kraftig utveckling. I
detta versmått diktade
nämligen Kallinos från
Ephesos och något
senare Tyrtaios från
Sparta och
Mimner-mos från Smyrna sina
krigssånger, under det
att Tyrtaios och hans

Vas med äldsta grekiska inskriften.

Fotogr. från tyska arkeologiska institutet i Athen.

samtida Solon från
Athen brukade
elegiens form äfven såsom
medel till politisk
propaganda. Mimnermos
öppnade sedan för
elegien det fält, till
hvilket den sedermera
nästan uteslutande
skulle inskränka sig,
I en krans af elegier,
hvilken han egnade
den sköna
flöjtspeler-skan Nanno, besjöng
han kärlekens lust och
smärta och
ungdomens hastigt
försvinnande fägring.

Hand i hand med
detta gick en rening af
de etiska begreppen.
Hade den homeriska
tiden bestämt mannens
värde efter hans yttre
företräden, så börjar
man nu lägga
hufvudvikten på hans mora-

liska karaktär. Mord
uppfattas såsom ett svårt brott, som befläckar icke blott gärningsmannen utan också
det samhälle, som han tillhör, och måste försonas med religiösa ceremonier. En
sådan uppfattning låg ännu fjärran för den homeriska tidens betraktelsesätt. Det anses
såsom oädelt att utbrista i jubel öfver en motståndares död eller att skända hans
lik; tvärtom blifva de fallna fiendernas lik efter segern återgifna till de anhöriga och
ett vapenstillestånd beviljas i regel för begrafningen. Öfver hufvud taget bör rättvisan
gälla såsom högsta norm för människans handlingar, och den gäller under denna
tid såsom den högsta bland alla "dygder. Skalderna alltifrån Hesiodos och
Archilochos tröttna icke att alltjämt på nytt inskärpa dessa sedliga kraf.

Detta måste sedan utöfva inflytande på de religiösa föreställningarne. Gudarne
blifva för denna tids tro den sedliga världsordningens väktare och beskärmare. Denr
som kränker denna sedliga världsordning, syndar därmed mot gudarne.

I enlighet härmed föreställer man sig dem såsom allsmäktiga och allvetande, och
då begreppet om gudomlig allmakt icke låter förena sig med polyteismen, börjar en
ombildning af religionen i monoteistisk riktning att bana sig väg. Zeus, redan
enligt de homeriska dikterna den högste bland gudarne, blifver nu helt enkelt »guden»,
som ej längre står under ödet utan själf är ödet. För de öfriga gudarne återstår

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:06:44 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/1/0200.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free