Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Börjande frihetssträfvanden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BÖRJANDE FRIHETSSTRÄFVANDEN. 185
Inom andra stater gick man ännu längre och gjorde utöfvandet af fulla politiska
rättigheter beroende icke längre af börd utan af besittning, det betyder, efter tidens
förhållanden, af jordbesittning. Så på Samos och i Syrakusa. På samma sätt var
i Sparta endast den en fullt berättigad medborgare, som kunde lemna af sin jords
afkastning fullt bidrag till kostnaderna för de gemensamma måltider, till hvilka statens
medborgare dagligen församlades. I Chalkis och många af Mindre Asiens städer var
full medborgarrätt inskränkt till dem, som voro i stånd att hålla stridshäst. I dessa
stater stod alltså i princip möjligheten öppen för hvarje man att inträda i de
styrandes krets, men i verkligheten var det dock så godt som omöjligt för en man af
folket att under dessa bundna ekonomiska förhållanden komma till besittning af jord,
detta så mycket mera, som det i många städer var i lag förbjudet att sälja ärfd jord.
Däremot blefvo i följd af detta utarmade adelsmän utstötta ur den styrande klassens
led. Häraf blef åter en följd, att denna styrande klass ännu mera slöt sig
tillsamman än fallet skulle hafva varit, om blott bördens rätt fått gälla.
För den stora mängden var visserligen intet synnerligt behof af politiska
rättigheter kännbart, men den led så mycket mera under sociala missförhållanden. I
synnerhet var det småböndernas tilltagande skuldsättning, som dref dessa i armarne
på revolutionen. Den härskande klassen var för det mesta splittrad genom
partiväsen, och till och med inom dess egna led funnos män, som voro färdiga att för
uppnåendet af egna syftemål ställa sig i spetsen för de missnöjde. Så började då
klasskampen, närmast naturligtvis i de i ekonomiskt afseende mer utvecklade
delarne af den grekiska världen, och den ändade här i regel med massornas seger
och adelsväldets fall. Men massan var ännu alltför omogen i politiskt hänseende för
att själf taga styrelsen i sin hand, och så tillföll segerpriset massornas ledare, som
nu såsom härskare trädde i spetsen för staten.
Denna nya monarki af folkets nåde var någonting helt annat än det legitima
konungadömet, som gjorde anspråk på att hafva sitt ursprung från Zeus. De nya
härskarne hafva därför ej antagit konunganamnet och öfver hufvud taget låtit den
bestående författningens former vara oantastade. De hafva åtnöjt sig med att behålla
den militära öfverledningen och att, stödda på krigsmakten och på sin popularitet
hos folket, leda val och församlingarnes beslut efter sitt sinne. Samtiden kallade
dessa genom revolution uppkomna härskare »monarcher» eller »tyranner», hvilken
senare benämning ännu ej hade fått den förhatliga bibetydelse, som för oss är den
vanliga. Tvärtom voro dessa tyranner nästan utan undantag förträffliga regenter;
de voro lifligt intresserade för sina staters ekonomiska utveckling, anlade vägar
och vattenledningar, byggde praktfulla tempel, befrämjade i allmänhet konsten i hvarje
hänseende, firade glänsande fester och sökte framför allt att genom lyckliga företag
utåt höja sin stats makt.
Till allt detta kräfdes naturligtvis betydliga penningmedel. Det gamla
konungadömet hade bestridt de löpande statsutgifterna med inkomsterna af kronoegendomarne
och blott i yttersta nödfall upptagit direkta skattebidrag, och adelsväldet hade följt
detta exempel. Nu hade visserligen de stegrade handelsförbindelserna för de grekiska
staterna öppnat en rik inkomstkälla i och med tullarne, men dessa voro dock
otillräckliga för behofven. Tyrannerna sågo sig följaktligen nödsakade att skrida till ett
regelmässigt uppbärande af grundskatt. Missnöjet inom den jordbesittande adelns kretsar
erhöll därigenom beständigt ny näring. Dessutom väntade man inom dessa på ett
gynnsamt tillfälle att afskaka sig det förhatliga ok, som monarkien pålagt, och att
återvinna herraväldet i staten. Inför detta trädde alla gamla partimotsatser i
bakgrunden. Sammansvärjning på sammansvärjning mot härskaren förekom, och det
fattades icke heller försök till väpnadt uppror. Men den stränghet, med hvilken hvarje
sådant försök blef undertryckt, kunde ingen annan verkan få än alt stärka
oppositionen. Gentemot detta visade populariteten hos massan sig vara ett i längden alldeles
för svagt stöd, och detta så mycket mera, som man äfven på detta håll börjat tröttna
på det monårkiska styrelsesättet. Så störtades enväldet mångenstädes redan under
dess grundläggares lifstid, eller ock kom fallet icke långt efter dennes död. Endast
i helt sällsynta fall har ett sådant envälde bestått genom flere generationer. Men
öfverallt har det i den konstitutionella utvecklingen varit en episod, på hvilken den
Världshistoria L 24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
