Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Perserrikets grundläggning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
PERSERRIKETS GRUNDLÄGGNING. 193
för sig, i omfång var lika stor, som alla de andra tillsammantagna. Därför har detta
förbund, hur lösligt det än må hafva varit ihopkommet, ändock haft varaktigt
bestånd. Det är detta förbund, som nationen har att tacka för sin räddning i den
kris, som skulle inbryta inom kort.
Vid denna tid lade Peisistratos grunden till Athens sjömakt. Han förvärfvade
inflytande på Delos, hvars Apollontempel betraktades såsom ennationalhelgedomaf ionierna
på båda sidor om hafvet. Han insatte sin vän Lygdamis såsom tyrann på det
närliggande Naxos, han fattade fast fot vid Hellesponten, där Sigeion intogs och efter
många träffningar med Mytilene också stannade i Athens våld, medan samtidigt
athenaren Miltiades grundade sig ett furstendöme på den midt emot liggande thrakiska
Chersonesos. I öfrigt gjorde Peisistratos mycket för den ekonomiska utvecklingen i
Athen, som först under honom blef en betydande handels- och industristad. Äfven
det andliga lifvets utveckling står till honom i stor tacksamhetsskuld. Han drog till
sitt hof samtidens största skalder och tondiktare och stiftade den stora
Dionysos-festen, som skulle blifva af en så stor betydelse för de musiska konsternas utveckling.
Genom allt detta bragte han oppositionen, mot hvilken han i förstone haft att
kämpa, till tystnad och kunde därför oantastad förblifva vid makten till sin död.
Hans söner Hipparchos och Hippias fortsatte att regera i sin faders anda, men de
förmådde icke hindra revolutionens utbrott. Hipparchos föll offer för en
sammansvärjning (514). Då strömmade en stor skara emigranter in i landet och besatte det
fasta Leipsydrion vid Parnesbergets fot. Visserligen lyckades det Hippias att blifva
herre öfver detta försök och att genom förräderi få Leipsydrion i sitt våld, men nu
ingrepo spartanerna, som tillkallats af Alkmeoniderna. Hippias inneslöts på
Akropolis och tvangs efter en kort belägring att kapitulera. Därefter erhöll han fritt aftåg
och drog bort till sin besittning Sigeion vid Hellesponten.
Revolutionen hade varit ett adelns verk, i främsta rummet Alkmeonidernas. Men
Kleisthenes, som nu efter sin fader Megakles’ död var ättens hufvudman, insåg
alltför väl, att det gamla adelsväldets återupprättande skulle hafva varit det säkraste
medlet att bana väg för tyrannernas återvändande. Blott om det lyckades vinna
folket, särskildt medelklassen, för den nya ordningen, kunde friheten ega bestånd.
Han skred således till en reform af författningen i demokratisk riktning utan hänsyn
till fördomarne hos större delen af ståndskamraterna.
Det viktigaste var att bryta den organisation, med stöd af hvilken släkterna intill
Peisistratos’ tid hade behärskat staten. Kleisthenes upphäfde därför de fyra phylerna,
i hvilka Athens borgerskap sedan urminnes tid var uppdeladt, och satte i stället tio
nya phyler, som hvilade uteslutande på lokal indelningsgrund, så att till hvar och
en fördes ett visst antal områden af landsbygden. För att ej låta någon öfvervikt
tillfalla hufvudstaden, tilldelades de enskilda kvarteren i staden olika phyler. De
stora adelsfamiljerna, som förut hade sammanslutna bildat en phyle, blefvo nu delade,
så att en samverkan af medlemmarne i hög grad försvårades. De förlorade därför
också ganska snart sitt inflytande i staten.
Vidare skapades en folkrepresentation, som bestod af 500 genom lottning tillsatta
medlemmar, bland hvilka de olika kommunerna voro företrädda af ett mot
folkmängden proportionellt antal rådsherrar. Församlingen var i motsvarighet till de tio
phylerna indelad i tio sektioner, som omväxlande hade permanent tjenstgöring, så
att den för tillfället fungerande sektionen, »prytanerna», alltjämt var församlad i
rådhuset. Rådet förberedde hvarje till folkförsamlingen gående förslag och blef
därigenom det viktigaste organet i förvaltningen. Sålunda tog folket numera genom sina
ombud direkt andel i regeringen, och ämbetsmännens makt var på ett mycket
verksamt sätt inskränkt.
För öfrigt ändrades intet väsentligt i författningen. Särskildt blef den passiva
valrätten till de högre ämbetena inskränkt till borgarne af högsta inkomstklassen
(pentakosiomedimnerna). De nio högsta ämbetsmännen, archonterna, och Areopagen
bibehöllo sin gamla ställning. För tillsättandet af finansämbetsmän infördes
lott-ningen, och hvarje kollegiums medlemstal bestämdes till tio i likhet med phylernas
antal, så att hvarje phyle hade en företrädare i hvarje sådant kollegium. På samma
sätt indelades krigshären i tio bataljoner (»taxer»), hvilka bildades af de värnpliktige
Världshistoria L 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
