Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Den religiösa reformen och vetenskapens uppkomst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
7. Den religiösa reformen och vetenskapens uppkomst.
Den religiösa utvecklingen hade i sjunde århundradet kommit därhän, att man
betraktade gudarne såsom den sedliga världsordningens väktare och upprätthållare.
Men den skenbara erfarenheten visade, att tingens förlopp endast ofullständigt
bekräftade detta postulat, och den gamla läran, att det straff, som missdådaren själf
undgår, träffar hans oskyldiga efterkommande, kunde icke mer tillfredsställa denna
tids rättskänsla. Så uppstod tron på ett syndens straff i ett annat lif efter detta.
Redan Odysseen, om också i ett rätt sent tillkommet parti, skildrar de kval, som
Tityos, Sisyphos och Tantalos hafva att utstå där nere i underjorden, emedan de här
uppe i denna världen hade förgått sig mot gudarne. Sådana föreställningar kunde
så mycket lättare vinna spridning, som ju dödsriket redan i och för sig var en fasans
Hermes med nymferna.
Målning på en hydria med svarta figurer i Ashmolean Museum i Oxford.
ort för hvarje lefvande. Och äfven den, som kände sig fri från svår skuld, hade
dock efter döden ingenting annat att vänta än en skuggtillvaro i evigt mörker.
Gentemot denna åsikt gjorde sig frälsningsbehofvet kännbart. Om nu gudarnes nåd,
såsom redan Homeros hade sjungit, ryckt vissa af forntidens hjältar, såsom t. ex.
den blonde Menelaos, undan dödens våld och fört dem till de elyseiska fälten, så
måste dock denna nåd kunna komma äfven andra dödliga till del. Och om nu
till och med den gröfsta synden, blodskuld, genom heliga invigningsceremonier
kunde försonas, så måste sådan invigning också hafva makt att borttaga
förskräckelsen för döden. Naturligtvis anknöt man härvid de chthoniska gudarnes kult, vid
Demeter, modern jorden, och hennes dotter, Persephone, underjordens härskarinna,
samt vid jordguden Dionysos. Bland de talrika platser, där dessa invigningar eller
»mysterier», såsom man också kallade dem, firades, har Eleusis vid Athen redan
tidigt ernått den största ryktbarheten. Här uppfördes hvarje höst ett slags
passionsspel, som hade till ämne Persephones bortröfvande af Hades och hennes återförening
med modern. Den troende borde däraf hemta den tillförsikten, att äfven honom
skulle en liknande förlossning ur dödsriket komma till del. Tillträde hade blott den,
som undfått den heliga invigningen; men denna tilldelades enhvar, som sökte den,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
