DEN ANTIKA KERAMIKENS UTVECKLING TILL HELLENISMENS TID. De äldsta keramiska alster, som hittats i grekisk jord och kunna anses vara föregångare till det kre-tensisk-mykeniska lergodset, äro kärl af de mest växlande, ofta ganska råa former, i början arbetade utan drejskifva och saknande sirater, senare försedda med inristade ornament, ännu senare öfver-målade med en matt, glanslös färg. Ytan, svart, brun eller röd, är ibland med omsorg glättad och polerad. Senare är leran finare, efter införandet af drej skifvan äro formerna behagligare, mattmåleriet aflöses af det s. k. fernissmåleriet. Den nya fernissfärgen, hvilken, när kärlen brännas, genomgår en förglasningsprocess, gifver åt ytan en underbar lackartad glans, hvilken man tidigare försökt åstadkomma genom Slipning. Denna fer-nissfärg, hvars tillverkningssätt råkat i glömska och hvilken vi ej ens i vår tid kunna göra efter, gifver åt det antika vasmåleriet dess egendomliga karaktär. De äldsta med fernissa öfverdragna kärlen finna vi på Kreta, från hvilken ö denna nyhet uppenbarligen utgått. Till formen ansluta de sig nära till förebilder af metall. Tekniken är utmärkt. Ornament af ljus färg förekomma vanligen på mörk botten. Dessa kärl hafva fått namn efter den kre-tensiska byn Kamares, i hvars jord de allra först hittades (pl. I fig. l och 2). En något yngre grupp bilda de s. k. mykeniska lerkärlen, som röja ett alldeles motsatt målsätt. Bottenytan har lerans färg och på denna botten äro ornamenten målade med mörk fernissa, i alla färgnyanser från klart rödt till djupt svart. Motiven för dessa ornament äro till största delen hemtade från växtriket och den lägre djurvärlden i hafven. Alger och tång, svängande än hit, än dit, liksom utsatta för rörelserna i vattnet, sjöstjärnor, snäckor, maneter, bläckfiskar, musslor o. s. v., än kringspridda i brokigt virrvarr, än systematiskt ordnade, omrama och kläda hela kärlet och vittna om en häpnadsväckande känsla för fördelning och begagnande af utrymmet (pl. I fig. 3 - 5). Bilder af människor och större djur uppenbara sig först under senare delen af den mykeniska stilens utveckling, vid den tid då de så underbart stiliserade växt- och djurmotiven redan börjat förvandlas till ornament utan mening. När i början af det första förkristna årtusendet den mykeniska kulturens tid är ute, går äfven detta så rikt utvecklade vasmåleri under, och en ny stil, den s. k. geometriska, träder i stället. Endast den tekniska färdigheten och bruket af ferniss-färg hafva bevarats från den mykeniska tiden, måleriet, dekorationen befinner sig åter i ett ytterst tidigt stadium af utveckling och bildar med sina primitiva, ibland helt råa framställningar en utgångspunkt för den egentliga grekiska konsten, Li- neära mönster och geometriska motiv, såsom kors, rhomber, zigzaglinier, stjärnor, cirklar, schackbräds-mönster, våglinier o. s. v., smycka kärlet i torr, stel, alltid likformig anordning, och betäcka det i öfver hvarandra anbragta linier. Människor och djur förekomma, men deras gestalter lämpa sig så vidt möjligt är efter geometriska former (pl. II fig. 7). Större kärl af detta slag, i synnerhet af mera utbildad stil, hafva rikare framställningar, likbegäng-elser, marscherande krigare eller krigare åkande i en rad af stridsvagnar, jaktscener o. s. v. Detta gäller särskildt kärl, som hittats i Athen utanför Dipylonporten - däraf namnet Dipylonvaser -, hvilka tillhöra den geometriska stilens höjdpunkt (pl. II fig. 7). Med början af det sjunde århundradet har den geometriska stilen hunnit till gränsen för utvecklingsmöjlighet. Nu skjutes vasmåleriet genom nya inflytelser, som öfver lonien komma från Orienten, in i en ny riktning, till den tidigt arkaiska stilen. I begynnelsen är det några från den mykeniska ornamentiken lånade motiv, som blanda sig med geometriska (spiraler, rankor o. s. v.) eller rent orientaliska (palmetter, lotus, pl. II fig. 3). Med synnerlig förkärlek återgaf man de i den asiatiska konsten af gammalt vanliga fantastiska, bevingade fabelväsendena, äfvensom vilda djur, som icke förekommo i Grekland (pl. II, fig. 4, 6, 9, 10). I västra Grekland tillkomma skildringar af mytologiska tilldragelser, i östra Grekland öfverväger den orna-mentala dekorationen. Utvecklingen af vasmåleriet går nu i allmänhet sina egna vägar i de olika områdena - naturligtvis under ständig växelverkan. Den s. k. tidigare attiska stilen i Athen utmärker sig genom en lefnadsfrisk skildring af omfattande scener, under det att Korint, som, den tiden i liflig förbindelse med Mindre Asien och Orienten, intog en betydande plats inom vasmåleriet, föredrog de främmande ornamenten, fabelväsendena och de vilda djuren (pl. II fig. 6), först senare öfvergick man här till mytiska framställningar (pl. III fig. 2). Mycket omtyckta voro de s. k. protokorintiska vaserna (pl. III fig. l och 3), hvilka man förut räknade som ett förstadium till den korintiska keramiken. Det är hufvudsakligen små oljekannor med skifformad mynning och starkt afsmalnande buk. Bland de rhodiska arbetena (af hvilka en del nu anses vara milesiska) äro att i främsta rummet nämna kannorna, ofta med en rad af betande stenbockar (pl. II fig. 8), äfvensom tallrikar med målningar på insidan. De boiotiska krukmakarne höllo mera på skålar med hög fot (pl. II fig. 1). Med slutet af det sjunde århundradet börjar ett nytt målningssätt utbildas, de svarta figurernas stil, till hvilken attiska och korintiska stycken (pl.