Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Frihetskrigen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
216 J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD.
mens gemensamma helgedom, och till deras förvaltning valde athenska folket en för
detta ändamål skapad myndighet, hellenotamierna (hellenernas skattmästare). På Delos
sammanträdde också del förbundet upptagna staternas ombud för att öfverlägga
om gemensamma angelägenheter. Bestämmandet af det belopp, hvarmed hvarje stat
i förbundet skulle bidraga, öfverlemnades åt Aristeides, hvilken genom sin öfver
hvarje tvifvel upphöjda rättskaffenhet syntes såsom ingen annan lämplig till detta
uppdrag. Summan bestämdes till 460 attiska talenter (omkr. 2 1/% mill. kronor i svenskt
mynt), en för grekiska förhållanden alldeles oerhörd summa, hvilken aldrig tidigare
stått till någon grekisk stats förfogande, men det oaktadt ingalunda kunde jämföras
med storkonungens omätliga finansiella hjälpkällor.
Den bittra erfarenheten af utländskt öfvervälde icke mindre än den nationella
hänförelse, som frihetsstriden hade uppväckt, hade den verkan, att med få undantag
alla de från det persiska oket befriade staterna anslöto sig till förbundet, d. v. s.
nästan alla Egeiska hafvets öar och de grekiska städerna vid thrakiska och asiatiska
kusterna, om Athen medräknas, ett område af ungefär 30,000 kvadratkilometer, med
en befolkning, som knappast kan sättas lägre än till två millioner människor.
Ingen annan grekisk stat hade en så stor yta, ty det peloponnesiska förbundet
under Spartas ledning omfattade blott omkring 20,000 kvadratkilometer med högst
en million invånare. Athen, som förfogade öfver det nya förbundets krafter, hade
i ett slag blifvit en stormakt.
Den mest trängande uppgiften var naturligtvis att drifva bort de persiska
besättningar, som ännu höllo sig i thrakiska fästningar. Dessa försvarade sig visserligen
med stor uthållighet, men som all hjälp från Asien var för dem numera utesluten,
måste de snart gifva sig. Sedan vände sig athenarne till Byzantion, där Pausanias
vid sitt återkallande hade kvarlemnat en besättning. Han hade senare återvändt dit
för att på egen hand föra kriget mot konungen eller fastmer, så berättade man
åtminstone, för att anknyta högförrädiska förbindelser med honom. Efter en längre
belägring intogs staden; Pausanias aftågade och Byzantion slöt sig till sjöförbundet.
Regeringen i Sparta lät detta gärna ske, emedan den misstänkte, att Pausanias
umgicks med planer på revolution, men man vågade icke själf inskrida mot honom.
Xerxes hade under tiden icke gjort några ansatser att hämma athenarnes
framsteg. Nu ändtligen lät han 200 feniciska trierer gå i sjön, men denna flotta blef
af athenarne under Miltiades’ son Kimon angripen och tillintetgjord vid Eurymedons
mynning i Pamphylien (omkr. 470). På ett persiskt angrepp på Grekland var icke
att tänka inom öfverskådlig tid, men däremot låg det östliga Medelhafvet ända till
Phoinikien och Egypten öppet för athenarne. Befrielsekriget var afslutadt,
anfallskriget kunde börja.
Vid denna tid, då moderlandets greker kämpade mot Xerxes för sin frihet, hade
grekerna på Sicilien en liknande kamp att bestå. Äfven här hade de enskilda
stä-dernfa börjat att sammansluta sig till större statsförbund. Så eröfrade Rhegions
tyrann Anaxilaos (494-476) det midt emot liggande Zankle. Emedan hans släkt
härstammade från Messenien, gaf han staden det nya namnet Messene, som den bibehållit
ända till närvarande tid. På ett liknande sätt utsträckte Theron, Akragas’ tyrann
(från omkr. 488), sitt välde tvärt öfver ön ända till dess nordkust, hvarest Himera
af honom gjordes underdånigt. Framför alla andra framstod Gelas makt. Gela hade
i följd af dess områdes fruktbarhet under loppet af sjätte århundradet blifvit en af
Siciliens största och rikaste städer. Här hade omkr. år 500 Kleandros bemäktigat
sig enväldet, och efter honom följde hans broder Hippokrates. För denne lyckades
det att vinna de chalkidiska städerna Leontinoi, Katane och Naxos och att därmed
utsträcka sitt rike ända till Joniska hafvet och Etna. Därpå gjorde han ett angrepp
på Syrakusa och tvang det efter en stor seger vid floden Eloros till att afträda
Ka-marina. Icke långt därefter föll Hippokrates i strid mot sikulerna, och hans
förutvarande rytteriöfverste Gelon följde honom i väldet. Emellertid hade i Syrakusa
inre oroligheter utbrutit i följd af nederlaget vid Eloros. Jordegarne (gamorerna),
som förut haft makten i sina händer, fördrefvos ur staden genom ett uppror af folket
och deras lifegne, de s. k. kyllyrierna. De vände sig nu till Gelon med begäran
om hjälp, och denne ryckte genast mot Syrakusa, som utan vidare öppnade sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>