Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Demokratien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DEMOKRATIEN.
225
Attisk Vas från Perikles5 tid (ett Segeroffer). Efter Furtwängler, Vasenmalerei, F. Bruckmann A. G.
niska. Athen svek härmed det program, för hvilket dess store fältherre hade
kämpat hela sitt lif igenom. Athen hade blifvit sin nationella mission otroget, och
dock hade det haft dennas trogna uppfyllelse att tacka för sin maktställning.
Straffet skulle heller icke uteblifva. Från detta ögonblick började det gå utför med Athen.
Nu höjde Athens vedersakare äfven i Grekland sina hufvud. I Boiotien utbröt
ett uppror. En athensk här under Tolmides, som skulle kväfva detta uppror, blef
totalt upprifven vid Koroneia, och i följd däraf reste sig äfven Euboia och Megara
mot Athens öfverhöghet. Öfver Isthmos gick strax därefter den peloponnesiska
förbundshären, förd af den unge konungen Pleistoanax, Pausanias’ son, och inträngde i
Ättika. Perikles sammandrog hastigt hvad som fanns af trupper och besatte de
höjder, som begränsa slätten från Athen mot väster ända bort till slätten kring
Eleusis, men han vågade icke erbjuda fienden ett fältslag. Han började alltså
att underhandla, och då han var beredd att göra stora offer, kom man snart till
samförstånd. Athen afstod från Boiotien, Megara och sina besittningar på
Peloponnesos; i gengäld erkände Sparta Athens öfvervälde till sjöss. Öfverenskommelsen
skulle gälla för trettio år (445).
Athens maktställning på fastlandet var sålunda tillspillogifven, utan att Sparta
hade behöft offra en enda man för saken. Och med athenarnes obestridliga
öfverlägsenhet till sjöss skulle sannolikt intet mer hafva varit att vinna genom en
fortsättning af kriget. Ty med förutseende af det, som måste komma, hade man i
Athen strax efter brytningen med Sparta (462) börjat förbinda staden med dess
hamnar Peiraieus och Phaleron genom två 6 å 7 kilometer långa mursträckor och på
detta sätt trygga förbindelserna med hafvet. Detta jätteverk var nu fullbordadt och
att innesluta Athen var därmed omöjligt. Trots detta rönte freden ogillande hos ett
stort parti i Sparta. Detta genomdref, att Pleistoanax ställdes inför rätta för
högförräderi och afsattes från sin värdighet, men det en gång afslutade föredraget kunde
visserligen icke upprifvas. Så fick Perikles fri hand mot Euboia. Ön bragtes efter ett
kort motstånd till underkastelse och kom i fullständigt beroende af Athen.
Likväl måste Perikles’ ställning genom allt detta på det allvarligaste undergräfvas.
Kimons parti började på nytt resa hufvudet. Men partiets ledare Thukydides,
Me-lesias’ son, var icke mannen att bryta en lans med Perikles. Det kom visserligen
till ostrakism, men större delen af folket stod fast vid sin forne ledare, och det blef
Thukydides, som måste gå i landsflykt (445). Hädanefter stod Perikles utan med-
Vårldshistaria L 29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
