Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Den perikleiska tidens kultur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
238 J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD.
libretto. Därmed var en dödsdom afkunnad öfver korlyriken. Den följande
utvecklingen gick vidare på denna väg. Omkring midten af femte århundradet framträdde
mot klassicismen en ny riktning, som sträfvade efter att uppnå en rikare
klangverkan och gifva dramatiskt lif åt musiken. Denna nya riktning fann sina första
stora målsmän i dityrambikern Melanippidas från Melos och cithareden Phrynis från
Mytilene och utbildades vidare alltsedan peloponnesiska krigets tid genom
Timo-theos från Miletos, Philoxenos från Kythera och Telestes från Selinus. Anhängarne
af det gamla ropade naturligtvis ack och ve öfver detta musikens förfall, men
rörelsen gick fram med seger, och snart kom den tid, då de stora mästarne inom denna
grekiska »framtidsmusik» själfva gällde som klassiska mästare, hvilkas
kompositioner behärskade teatrarne och hvilkas sånger lärdes i skolorna. Det betecknande
därvid är, att man nu icke kunde nog berömma det etiska värdet hos denna musik,
hvilken de många samtida funnit rent af osedlig.
Medan alltså den lyriska poesien förföll för att slutligen ända såsom libretto,
hade den nya arten af drama, som Epicharmos infört i Syrakusa, också funnit ett
hem i Athen och detta genom en fullkomligt spontan utveckling utan hvarje
inflytelse från den store sicilianske diktaren. Komedien har här likasåväl som tragedien
sina rötter i Dionysosfesterna, athenarnes karneval, under hvilken ungt folk drog
omkring i fantastisk kostymering, hvars väsentligaste beståndsdel utgjordes af en
jättestor phallos. Till gudens ära och publikens förlustelse sjöngos därvid sånger
och uppfördes danser, som stodo i öfverensstämmelse med kostymeringen. Till
sist föredrogs för menigheten dess syndaregister i många, gisslande ordalag. I stället
för improvisationen trädde sedan det förberedda talet; det hela erhöll ett
konstnärligt snitt, och till sist tog staten saken i sin hand och sörjde for uppförandet af
komedier, liksom den sörjde för uppförandet af tragedier. Detta skedde strax efter
perserkrigen. De första för oss nämnda mästarne äro Chionides och Magnes, på
Perikles’ tid framträder Kratinos, till dess sedan under det peloponnesiska krigets
tid komedien fann sina klassiska mästare i Eupolis och Aristophanes, omkring hvilka
ett stort antal diktare af lägre rang grupperade sig. Sitt ursprung från phallosvisan
förnekade komedien icke ens nu, i aktörernas groteska kostymering, i den fantastiska
handlingen, i bristen på hvarje hänsyn till god sed och anständighet. Äfven
»parabasen», smädelserna till menigheten, stannade kvar och därmed det politiska
elementet i komedien. På grund af Athens fria författning förde detta till de
skarpaste angrepp på bestående förhållanden, liksom ock på de ledande männen, öfver
hufvud taget på enhvar, som på något sätt framträdde i det offentliga lifvet. Men
öfver allt detta ligger utbredd den fläkt af oförlikneligt behag, som är så
karakteristisk för alla den attiska konstens skapelser i denna tid.
Utanför Athen hafva vid denna tid, om vi bortse från Syrakusa, ännu knappast
gifvits skådespel, utan man nöjde sig med de gamla musikaliska föreställningarne.
Hufvudsakligen förblef folkets intresse äfven nu vändt till de gymnastiska
täfling-arne. Den stora täflingsfesten i Olympia, som återkom hvart fjärde år, gällde ännu
såsom tillförne såsom den främsta nationalfesten, till hvilken åskådare strömmade
från alla delar af den grekiska världen, medan de musiska lättingarne i Delphi icke
kunde vinna en liknande popularitet, ehuru också de voro förenade med en stor
sportfest och denna heligaste plats i Hellas redan i och för sig måste utöfva en
mäktig dragningskraft. Täflingarne af gymnastisjc art blefvo visserligen mer och
mer blott uppvisningar af professionella atleter. Åt en alldeles särskild gunst kunde
kapplöpningarne glädja sig. Rika familjer satte en ära i att hålla ett
kapplöpningsstall, framför allt rika familjer i Sparta. En seger på kappkörningsvagnen i Olympia
eller i Delphi skattades af den allmänna meningen högt och firades icke mindre än
en seger vid kapplöpning eller brottning i Stadion.
Vi få af allt detta icke göra oss öfverdrifna föreställningar om verkningarne al
denna tids höga konstblomstring på folkets stora massa. Det öfvervägande stora
flertalet, alla, som icke lefde i de stora städerna eller hade medel att resa dit, fingo
öfver hufvud taget ingenting se och ingenting höra af allt detta. Den högsta
konstnjutningen, tragedien, kunde blott Athen erbjuda. Här torde visserligen äfven
mannen i underordnad ställning hafva förvärfvat en viss fernissa af estetisk bildning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
