Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Upplysningstiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
244 J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD.
predika läran om öfvermänniskan, för hvilken allt är tillåtet. Dock dessa röster
voro naturligtvis enstaka. Gentemot dem betonade Protagoras, att vi just icke lefva
i naturtillståndet såsom djuren, utan inom det mänskliga samhället, hvars bestånd
icke är möjligt utan aktning för andras rätt. Denna känsla vore också af naturen
inplantad hos det stora flertalet af människor, och den, som saknade den, borde
stötas ut ur samhället liksom en pestsjuk. Alla människor äro af naturen bröder,
säger en annan upplysningens representant, Hippias från Elis, och blott lagen har
upprättat skiljemurar mellan dem. På de tankar, som inom statslifvet ledt till
demokrati, uppbyggdes här sedeläran.
Och ännu på ett annat lika så följdrikt sätt verkade demokratien tillbaka på det
andliga lifvet. Mer än någonsin förut var makten öfver ordet oundgängligt
nödvändig för enhvar, som ville komma till makt och inflytande eller också blott önskade
att inför domstol med framgång föra sin egen talan. Då gällde det att tala inför
en församling af flere hundra edsvurna domare, som till största delen tillhörde de
lägre klasserna i samhället och för det mesta saknade den nödiga bildningen för att
kunna följa en något mera invecklad juridisk bevisföring. Allt berodde alltså på
den skicklighet, med hvilken parterna visste att frambära sin sak. På detta sätt kan
man göra sig den frågan, hvarpå talets verkan månde bero och om det icke vore
möjligt att genom konst ersätta bristen på naturlig begåfning eller vidare utbilda de
förhandenvarande anlagen. Den store Empedokles är en bland de förste af dem,
som hafva sysslat med lösningen af detta problem. På den af honom lagda
grunden byggde hans lärjunge Gorgias vidare, under det att i Syrakusa Korax och
dennes lärjunge Teisias utbildade rättegångstalets teori. Parmenides’ lärjunge Zenon från
Elea blef grundläggaren af bevisningskonstens, dialektikens teori. Samtidigt och
oberoende häraf upptogos till behandling samma problem äfven i Östern af den
grekiska världen. Här hade vältalighetens konst sin förste store mästare i Protagoras,
som sedan snart fann talrika efterföljare, såsom Thrasymachos från Chalkedon,
Pro-dikos från Keos och Hippias från Elis, för att här anföra blott de berömdaste namnen.
Alla dessa män började nu uppträda såsom lärare i talets konst och funno snart
lärjungar i mängd. Naturligtvis nöjde de sig icke med det inskränkta fält, som
fädernestaden erbjöd för deras verksamhet. Skalder, konstnärer och läkare hade af
gammalt färdats omkring i hela den grekiska världen för att söka ära och
berömmelse, och lärarne i talets nya konst följde deras exempel. Utan något litet reklam
kunde det dock ej gå, ty vid sådan var publiken van och ville så hafva det. Liksom
rapsoderna höllo sina föredrag i präktig klädnad, med krans på hufvudet och staf i
handen, så sökte också dessa »lärare i vishet» (sofister), såsom de själfva kallade sig,
att väcka uppseende genom en vald dräkt. För att bevisa sitt mästerskap voro de
färdiga att utan förberedelse när som helst tala öfver hvilket ämne som helst, och
att svara hvem som helst på hvarje framställd fråga. Män, sådana som Protagoras,
behöfde snart icke detta; för dem öppnade sig, hvart de än kommo, alla dörrar, och
den förnäma ungdomen sökte ifrigt deras umgänge och åhörde deras föredrag.
Andligt arbete hade alltid honorerats i Grekland. Pindaros och Simonides läto
betala sig bra för sina sånger; de dramatiska diktare, som på teatern i Athen vunno
seger, erhöllo ansenliga penningpris, och framför allt hafva läkare redan då genom
sin konst förtjenat mycket penningar. Solisterna hafva naturligtvis icke lemnat sin
undervisning för intet. Honoraren voro i förstone rätt höga, så länge den nya
konsten bortlärdes af endast få; men de gingo så småningom nedåt, och till och med
de berömdaste solisterna, såsom Gorgias, hafva genom sin lärareverksamhet kommit
till blott måttligt välstånd.
På detta sätt erbjöds för första gången en högre undervisning åt den grekiska
ungdomen. Förut hade för ynglingen af de bättre klasserna sväfvat såsom ideal att
vinna segrar i lättingarne vid de stora nationalfesterna. Därför tillbragte han nästan
hela dagen på idrottsfältet,, medan den andliga bildningen inskränkte sig till läsning,
skrifning, något musik och kännedomen om de hufvudsakligaste skalderna.
Filosofernas och matematikernas läror hade icke spridt sig utöfver en inskränkt krets, och
till och med socialt högt ställda män voro på dessa områden för det mesta groft
okunniga. Det var ett sällsport undantag, att Perikles lät införa sig i naturveten-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
