Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Peloponnesiska kriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
PELOPONNESISKA KRIGET.
251
han, att fredspartiet ännu i sista stunden skulle kunna få öfverhand. Alltså måste
vapnen fälla utslaget.
Archidamos öfverskred alltså den attiska gränsen (maj 431). Äfven nu
framryckte han blott långsamt. Han hoppades ännu på en förlikning och gaf därmed
athenarne tid att bringa landtbefolkningen och dess egendom i säkerhet inom staden.
Å andra sidan gjorde Perikles ingenting för att hindra den fientliga frammarschen.
Han hade blott en
enda farhåga, att
genom den allmänna
meningens
påtryckning blifva tvungen
till en öppen strid.
För att hindra detta
hade han redan
samma vår skickat en
förstärkning af 1,600
hopliter till Poteidaia,
så att nu funnos där
5,000 athenska
hopliter, ungefär en
tredjedel af hela den till
förfogande stående
styrkan och därtill
just kärnan af hären,
så att till och med den
enfaldigaste måste
inse, att det skulle hafva
varit vansinne att med
resten våga ett fältslag
mot fiendens
öfverlägsna krafter.
Pelo-ponnesierna kunde
alltså i lugn och rö
förhärja landskapet.
Fruktträden ned
hög-gös, vinstockarne
upprycktes, öfverallt
uppsteg rök från
brinnande byar. Under tiden
trängdes landsbygdens
befolkning
medsinbo-skap och sitt räddade
husgeråd på stadens staty i Dresden, efter Furtwängler.
Replik af Pheidias’ Athene Lemnia.
Efter fotografi af Gutbier.
gator. Man inhyste
folket, så godt sig göra
lät? i baracker, som
uppfördes på de öppna
platserna. För öfrigt
tågade fienden snart
bort. Ett
peloponnesiskt uppbåd kunde
aldrig länge
sammanhållas, alldenstund
bönderna, af hvilka
härens massa bestod,
behöfdes på de egna
gårdarne. Hela
fälttåget hade räckt knappt
en månad.
Ännu medan
fienden var i landet, hade
Perikleslåtit 100 skepp
utlöpa till en
demonstration mot
Peloponnesos, men ingenting
allvarligt kunde
uträttas, eftersom blott
1,000 hopliter funnos
ombord såsom
land-stigningstrupper. På
hösten företogs sedan
ett plundringståg mot
Megara. Vidare blefvo
de värnlösa invånarne
på ön Aigina bortdrifna
från ön under
beskyllningar att hafva
kon-spirerat med fienden.
Deras jordegendom
fördelades på attiska
bönder.
Det första krigsåret
hade alltså militäriskt
sedt blifvit alldeles
utan följder, frånsedt att Ättika i hvarje fall blifvit ödelagdt till hälften, medan
Peloponnesos lidit så godt som ingen skada. Följande sommar (430) företogo
pelopon-nesierna ett nytt infall; denna gång gjorde de sin sak fullständigt och härjade äfven
södra delen af Ättika, hvilken de föregående året hade skonat. Landtbefolkningen
hade än en gång sökt skydd inom stadens murar. Men här utbröt en pest, som
anställde de fruktansvärdaste härjningar bland de tätt sammanpackade och till största
delen i trånga bostäder inhysta massorna. Läkarnes konst svek alldeles. Hvar och
en, som blef angripen af pesten, var så godt som säkert förlorad; hvar och en, som
kom i beröring med de sjuke, blef smittad. Gatorna lågo fulla med obegrafna lik,
all borgerlig ordning tycktes en tid bortåt upplöst. Under detta och de följande åren
föll omkring fjärdedelen af Ättikas befolkning offer för farsoten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
