Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Peloponnesiska kriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
254
J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD.
Så hade denna kris, som hotat det attiska rikets bestånd, lyckligt öfvervunnits,
och Athens sjöherravälde stod nu fastare än någonsin. Därvid hade visserligen
Plataiai gått förloradt till peloponnesierna. Två år hade den lilla fästningen lyckats
hålla sig, till dess ändtligen hungern tvang den att gifva sig. Staden förstördes och
området tillföll Thebe. Blott med knapp nöd undgicks en ännu svårare förlust.
Mytilenes affall fann sitt bakslag i väster, i det att Kerkyras oligarker reste sig mot
den demokratiska regeringen och sökte draga ön öfver på peloponnesiernas sida, dock
blef försöket genast
af-visadt med tillhjälp af
en athensk eskader,
som ilade dit från
Naupaktos. Strax
därpå visade sig en
peloponnesisk flotta
framför staden, densamma
som återvändt från sin
färd till Lesbos.
Ker-kyreerna bemannade
nu skyndsamt 60 skepp
och drogo fienden till
mötes, men ledo ett
fullständigt nederlag.
I staden rådde en
fruktansvärd förvirring,
och den skulle hafva
fallit i
peloponnesiernas händer, om dessa
blott hade förstått att
begagna sin seger.
Underrättelsen, att en
stark athensk flotta
visat sig vid Leukas,
föranledde följande
dag peloponnesierna
till skyndsamt återtåg.
Nu började i Kerkyra
en fruktansvärd
förföljelse mot alla dem,
som voro misstänkta
för oligarkiska
sympatier, eller, med andra
ord, nästan hela den Paionios’ Nike i Olympia, rest af
besuttna klassen. Den, messenierna med användande af bytet
från Sphakteria.
Efter Brunn, Denkmäler der griechischen
und römischen Kultur, F. Bruckmann A. G.
som icke räddade sig
genom flykt, föll offer
för pöbelns raseri.
Athenarne läto detta
ske; ön blef genom
dessa gräsligheter
oupplösligt knuten vid
deras sak.
Under följande året
(426) uteblef
peloponnesiernas vanliga
infall i Ättika, och icke
heller athenarne
företogo sig någonting mot
peloponnesierna. Man
hade på båda sidor
kommit till insikt, att
intet afgörande kunde
ernås med det hittills
följda
krigföringssättet. Sålunda kom det
till allvarligare
sammandrabbningar blott
i Greklands Väster. Där
företog den athenske
fältherren
Demosthenes från Naupaktos en
härfärd mot Aitolien,
hvilken, påbörjad med
otillräckliga krafter,
inom få dagar slutade
med totalt
misslyckande. Därpå
skickade äfven
peloponnesierna en trupp af
3,000 hoplitertill dessa
trakter. Afsikten
därmed var att med den
korintiska kolonien
Ambrakia till basis
bringa det med Athen förbundna Akarnanien till underkastelse. Men Demosthenes
ilade i rätt tid till hjälp, förenade sig med det akarnaniska uppbådet och slog
fienden vid Olpai och vid Idomene och detta så afgjordt, att peloponnesierna måste
kapitulera på villkor af fritt aftåg, medan Ambrakia slöt fred med Akarnanien.
I Sparta började man nu blifva trött på kriget. Man återkallade ur förvisningen
konung Pleistoanax, som en gång hade afslutat den trettioåriga freden med Athen
och därför blifvit afsatt och landsförvisats, och man började underhandlingar i Athen.
Äfven här voro vida kretsar benägna för fred, särskildt voro bönderna ifriga att
ändtligen få återkomma till sina jordagods, hvilkas brukande de fientliga infallen så
länge hade hindrat. I spetsen för detta parti stod Nikias, en förnäm och mycket
rik man, som redan under Perikles hade beklädt de högsta ämbeten och efter dennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
