Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Peloponnesiska kriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
258 J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD.
af Spartas bundsförvanter ville de två mäktigaste, Korint och Boiotien, icke biträda
freden och sökte anslutning till Argos. Mot detta slöt Sparta med Athen ett förbund
till fredens upprätthållande och vann därigenom, att de vid Sphakteria tillfångtagne
försattes i frihet. För öfrigt blef förbundet en död bokstaf, då de sväfvande
tvistepunkterna icke kunde skaffas ur världen. Detta hade då till följd, att Korint och
Boiotien åter inträdde i sitt gamla förbundsförhållande till Sparta. Däremot kunde
Sparta icke komma till enighet med Argos, då detta fordrade såsom pris
återlem-nandet af Kynuria, som spartanerna tagit hundra år tidigare. Genom allt detta vann
i Athen krigspartiet åter öfverhanden. Vid fältherrevalet på våren 420 kom Nikias
i minoritet, och Alkibiades trädde i hans ställe. Han var ännu en ung man,
knappast 30 år gammal, nära anförvant till Perikles, i hvars hus han hade uppvuxit.
Hans familjeförbindelser, hans rikedomar, framför allt hans fördelaktiga yttre och
höga andliga begåfning hade förskaffat honom redan såsom yngling en tongifvande
ställning inom den athenska sällskapsvärlden. Han var idealet för dess jeunesse
dorée, han sökte verka öfvermänniska och sköt åt sidan all hänsyn för religion och
sed såsom något urvuxet och gammalmodigt. Alldenstund pöbeln i Athen trots alt
demokratisk frihet var lika så servil, aorn pöbeln öfverallt och alltid har varit, så
kunde för en sådan man en rask karriär icke uteblifva. På Alkibiades’ förslag slöts
nu förbund med Argos, till hvilket förbund de öfriga demokratiska staterna på
Peloponnesos, Mantineia och Elis genast anslöto sig (420). Spartanerna började nu krig
mot Argos, och det kom till ett afgörande slag utanför Mantineias portar. I slaget
deltogo på argeiska sidan äfven athenska trupper. Segern stannade hos spartanerna,
hvilkas gamla vid Pylos svårt åtgångna krigarära vid detta tillfälle vann en
glänsande upprättelse (418). Härmed var Spartas härskande ställning på Peloponnesos på
nytt befäst. För öfrigt förblef freden mellan Sparta och Athen för den närmaste
tiden oantastad, emedan athenarne afhållit sig från hvarje kränkning af spartanskt
område och understödjandet af en förbunden makt på neutral mark icke räknades
såsom fredsbrott enligt grekisk folkrätt. Naturligtvis blef nederlaget vid Mantineia icke
utan återverkan på Athens inre förhållanden. Krigspartiet trängdes tillbaka, och dess
ledare, lampfabrikanten Hyperbolos, som efter Kleons död intagit dennes plats,
skickades genom ostrakismen i landsflykt. Alkibiades, hvilken samma öde hotade,
räddade sig genom anslutning till Nikias.
Emellertid inträdde en förveckling, som föranledde Athen att vända sina krafter
åt ett helt annat håll. Efter freden i Gela hade Athen gentemot Västerns
angelägenheter uppträdt fullkomligt passivt, alldeles som om det där inga intressen hade att
bevaka. Att syrakusanerna intogo det med Athen förbundna Leontinoi, hade fått
passera, utan att athenarne gjorde mer än att inlägga en diplomatisk protest (423).
Så försökte några år senare invånarne i Selinus att bereda samma öde åt en annan
med Athen förbunden stad, Segesta. Äfven vid detta tillfälle afstyrkte Nikias, trogen
sin samlingspolitik hjälpsändningen, på hvilken Segesta gjorde anspråk. Men
nu hade han icke längre den allmänna meningen bakom sig. Athen lefde ju i fred
med hela världen. De sår, som det sista kriget slagit voro till en stor del läkta,
och herraväldet till sjöss hade aldrig stått fastare. Man var alltså i stånd att hjälpa,
och angående den fördragsenliga plikten därtill kunde intet tvifvel råda, så mycket
mindre som Segesta erbjöd sig att bära kostnaderna; å andra sidan var det alldeles
klart, att äfven den sista resten af atbenskt inflytande i väster måste förspillas, om
man äfven nu förblefve overksam. Dessa voro de synpunkter, som Alkibiades
framhöll gentemot Nikias. Han såg sig redan i andanom såsom befälhafvare öfver den
flotta, som skulle gå till Sicilien, och han drömde om grundläggandet af ett stort
kolonialvälde i väster, som skulle gifva Athen ersättning för de förluster, som det
genom Brasidas lidit i Thrakien. Mot allt detta förblef Nikias’ motstånd fruktlöst;
till och med hans meningsfränder lemnade honom i sticket, och hans varningar hade
endast den verkan, att man beslöt utrusta en expedition med sådan styrka, att hvarje
misslyckande tycktes uteslutet. 134 krigsskepp med 5,000 hopliter om bord
bestämdes för företaget. Nikias själf erhöll befäl vid sidan af Alkibiades öfver dessa
stridskrafter. Den enes försiktighet skulle tjena till motvikt mot den andres ungdomliga’
oförvägenhet (415).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
