Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Demokratiens fall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
264 J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD.
förmögenhet kunde konfiskeras och fördelas bland mängden eller användas till
bestridandet af domararfvoden. Denna fara hängde ständigt öfver de förmögnes hufvud
som ett Damoklessvärd. Det gafs massvis usla advokater, s. k. sykofanter, som
gjorde till sitt yrke att af rikt folk utpressa penningar genom att hota med en
anklagelse.
Sådana förhållanden måste hos de besuttna klasserna framkalla en djup känsla
af förbittring. »Det är förlåtligt», säger en man ur dessa kretsar på peloponnesiska
krigets tid, »om en man ur folket är demokratiskt sinnad. Ty man får hålla tillgodo
med hvar och en, om han sörjer för sin egen fördel; men den som ej tillhör folket, men
ändå föredrager att lefva i ett demokratiskt samhälle framför att lefva i en oligarki,
han ämnar fiska i grumligt vatten och vet, att hans skurkstreck lättare lyckas i en
demokratisk stat än en oligarkisk.» De, som tänkte så, hade naturligtvis sina
ögon riktade på Sparta, som nästan ensamt i hela Grekland efter perserkrigen kunnat
motstå de demokratiska strömningarne. Den bildade ungdomen svärmade för allt
spartanskt ock älskade att i allt det yttre efterlikna spartanerna. Den korta manteln,
de lakoniska skorna, det på spartanskt sätt långt nedhängande håret blef modernt hos
Athens sprättar. Den spartanska författningen fann oinskränkt beundran. De
idealförfattningar, som denna tid uppgjordes, först af Hippodamos från Miletos och något
senare af Platon, anknyta sig till den spartanska och hafva särskildt lånat ur densamma
grundtanken om en ståndsindelning inom samhället. Allt detta bidrog kraftigt till
att bana vägen för Spartas dominerande inflytande i Grekland. Visserligen kunde
ingen förståndig politiker tänka på införandet af spartanska förhållanden, men väl
på en återgång till tillståndet i den gamla goda tiden fore perserkrigen eller rent
utaf före Solon. Detta blef nu lösenordet i de bildade kretsarne. Talrika hemliga
föreningar (hetairier) uppstodo med uppgift att förbereda jordmånen för en sådan
reform och att under tiden söka sätta en gräns för den bestående statsformens
missbruk. Så länge Athens sjövälde gaf demokratien sitt kraftiga ryggstöd, hade allt
detta visserligen haft litet att betyda. Men nu, när athenska flottan gått i kvaf i
Syrakusas hamn, började reaktionen öfverallt höja sitt hufvud. Den kunde göra
detta med desto större utsikt till framgång, ju tyngre athenska öfverväldet förtryckt
förbundsstaterna. Äfven de breda folklagren voro här beredda till affall och arbetade
därmed, utan att direkt vilja det, i reaktionens intresse.
l Athen hängaf man sig naturligtvis icke åt någon illusion inför den hotande
faran, men man lät trots de brydsamma förhållanden icke modet falla. Ännu stod
ju riket, ännu hade man en flotta, som var den peloponnesiska fullt ut vuxen. Icke
heller finansiella medel fattades. Ännu låg i borgen en reserv af 1,000 talenter (vid pass
5 millioner kronor), som man strax vid krigets början hade lagt undan för ett dylikt
yttersta nödfall. Skatterna voro visserligen redan skrufvade i höjden på ett sådant
sätt, att det ej var att tänka på en vidare stegring. Man beslöt sig då för att helt
och hållet afskaffa dem och ersätta dem med en 5 % värdetull på all ut- och
införsel i rikets hamnar. Man hoppades härigenom höja inkomsterna, medan på samma
gång med denna indirekta beskattning nödvändigheten bortföll att på exekutiv väg
indrifva skatterestantierna, något som förut väckt så mycket ondt blod. Härmed
togs ett stort steg på vägen till enhetsstaten, men det var nu i hvarje fall för sent.
Ty på budskapet om katastrofen på Sicilien hade från alla delar af det athenska
riket ingått meddelanden till Sparta, att man vore beredd till affall, så snart en
peloponnesisk flotta komme att visa sig. Spartanerna beslöto därför att räcka handen,
närmast åt Chios, den mäktigaste athenska förbundsstaten och den enda, som
disponerade en betydande sjömakt. Att vinna denna skulle blifva af största betydelse.
Midsommartid 412 afgingo fem spartanska skepp dit, och deras uppträdande
förmådde Chios till att öfvergå på peloponnesiernas sida. Hela ioniska fastlandet följde
strax detta exempel, och nu öfvergaf äfven Persien den neutralitet, som det hittills i det
stora hela iakttagit gentemot kriget i Grekland. I Miletos afslöts ett fördrag mellan
Tissaphernes, satrap i Sardes, och peloponnesierna, i hvilket perserna förpliktade sig
att för hela krigstiden besolda den i asiatiska farvattnen mot Athen opererande flottan,
hvaremot peloponnesierna erkände konungens rätt till allt område, som tillhört honom
själf eller hans förfäder. Därmed voro de asiatiska grekerna tillspillogifna åt bar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
