Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Demokratiens fall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DEMOKRATIENS FALL. 265
barerna och perserkrigens viktigaste resultat uppgifvet. Men man hade intet annat
val, kostnaderna för ett långvarigt sjökrig hade icke på annat sätt kunnat bestridas.
För öfrigt slöt man fördraget med baktanken att icke uppfylla dess förpliktelser efter
vunnen seger. Men Sparta skulle få göra den erfarenheten, att man icke ostraffadt
förskrifver sin själ åt onda makter.
Emellertid hade Athen samlat en stark flotta i de ioniska farvattnen. På Chios
och vid Miletos landsattes trupper, och motståndarne blefvo slagna i flere träffningar.
Ankomsten af en peloponnesisk och syrakusansk flotta på 55 krigsskepp föranledde
emellertid athenarne att ånyo taga ombord de vid Miletos landsatta soldaterna och
återgå till Samos. Under vintern afföllo sedan också Chios och Rhodos till fienden,
så att nu återstod för athenarne vid västkusten af Mindre Asien föga mer än öarne
Lesbos och Samos. Det var tydligt, att det följade året skulle medföra vidare
förluster, och öfver hufvud taget var det ej möjligt att förutse, huru Athen i längden
skulle kunna bestå mot förbundet mellan peloponnesierna, Syrakusa och
storkonungen.
Det oligarkiska partiet ansåg nu ögonblicket vara kommet att omstörta den
bestående författningen. En rad af i andligt och socialt afseende framstående män i
staden förenade sig för detta ändamål. I spetsen stod Antiphon, en utmärkt talare
och jurist, som hittills af hat till demokratien hållit sig fjärran från politiken, vidare
Peisandros, en ansedd statsman, som hittills spelat radikal, men nu afslöjade sig
såsom oligark, slutligen Theramenes, hvars fader Hagnon under Perikles intagit en
framstående ställning såsom statsman* och fältherre och fortfarande satt i regeringen.
Äfven Alkibiades stod icke främmande för rörelsen. Han hade efter sin landsförvisning
vändt sig till Sparta och här drifvit krig mot sin fädernestad. Han hade följt
den spartanska eskadern till Chios och väsentligt bidragit till loniens affall från
Athen. I Miletos hade han anknutit intima förbindelser med Tissaphernes och lefde
nu vid dennes hof i Sardes. Han hoppades att kunna genom sitt inflytande lösa
förbundet mellan Sparta och Persien, under förutsättning, att, såsom han uttryckte
sig, »demokratien i lumpor» störtades i Athen och han själf återkallades. Med dessa
löften gick Peisandros, som tjenade såsom kapten på flottan, från Samos till Athen
och bragte saken på tal i folkförsamlingen. Han utverkade också, att folket gick in
på det anbud, som i ett slag skulle hafva befriat Athen ur dess förtviflade läge. En
beskickning affärdades till Sardes för att afsluta förbundet med Tissaphernes. Dock,
Alkibiades hade lofvat mer än han kunde hålla. Ty visserligen trodde Tissaphernes
icke på peloponnesierna, men vågade å andra sidan ej bryta med dem, då de hade
kusten till hela hans höfdingadöme i sin hand. Underhandlingarne med Athen blefvo
sålunda alltjämt utan resultat.
I Athen hade under tiden Androkles och andra ledare af det radikala partiet
röjts ur vägen genom lönnmord. Folket var terroriseradt, och därför kunde man,
trots att förhandlingarne med Persien hade misslyckats, skrida till ändring af
författningen. Allt försiggick på laglig väg. Ett folkbeslut afskaffade demokratien och
insatte såsom provisorisk regering en rådsförsamling af 400 medlemmar, hvilka
utnämndes af rörelsens ledare och erhöllo i uppdrag att utarbeta den nya författningen.
De politiska rättigheterna skulle hädanefter vara inskränkta till de 5,000 rikaste
medborgarne och ingen erhålla betalning för förvaltning af statsämbeten. Däremot
lyckades det icke att förmå flottan vid Samos att godkänna statsstrecket. Manskapet
vägrade att lyda de till största delen oligarkiskt sinnade officerarne, valde nya
fältherrar och lemnade öfverbefälet åt Alkibiades i den riktiga känslan, att han ensam
vore rätte mannen att rädda staten ur denna kris. Hans anseende hade också den
verkan, att det icke blef öppet inbördeskrig och att folket afstod från sin begäran
att föras mot hamnen Peiraieus. Men den nya regeringen i Athen hade i hög grad
förlorat anseende genom flottans affall. Det enda medlet att bibehålla sig vid makten
var en snar förlikning med Sparta, och Antiphon var beredd att för en sådan betala
hvilket pris som helst, ja, att, om så blefve nödvändigt, uppoffra statens själfständighet.
Men när han nu träffade anstalter att spela hamnen Peiraieus i händerna på den
-spartanska flottan, såg han sig öfvergifven af sina egna anhängare, hopliterna gjorde
onyteri, och endast regeringens löfte att fortast möjligt offentliggöra listan på de 5,000
Världshistoria L 34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
