Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Demokratiens fall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
268 J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD.
Sparta gjorde nu än en gång anbud om fred, men i Athen var man mer än
någonsin öfvertygad om sin oöfvervinnelighet till sjöss och afvisade förslagen. Därpå
beslöt man i Sparta att än en gång ställa Lysandros i spetsen för flottan, den ende,
som hittills visat sig fullt vuxen denna post. De vid Arginusiska öarne förlorade skeppen
ersattes genom nya. De persiska subsidierna lemnade tillgångar att värfva sjöfolk i
huru stor mängd som helst. Så kunde Lysandros följande sommar (405) gripa till
offensiven. Han vände sig till Hellesponten, intog ön Lampsakos och tog denna till
sin operationsbas. Athenarne följde efter och togo sin ställning midt emot honom
på europeiska sidan af sundet vid Aigospotamoi i afsikt att framtvinga en drabbning.
Hvardera flottan räknade ungefär 180 trierer, men gentemot fiendens så ofta
bepröf-vade taktiska öfverlägsenhet vågade Lysandros icke en öppen drabbning, utan höll
sina skepp i hamn. Athenarne blefvo genom detta dröjsmål sorglösa och försummade
vakttjensten, och då begagnade Lysandros ett gynnsamt tillfälle till ett öfverraskande
angrepp, då manskapet på Athens flotta hade spridt sig i land. Det smala farvattnet
var snart passeradt; för athenarne blef ingen tid öfrig att bemanna fartygen, och på
detta sätt föll hela deras flotta nästan utan strid i peloponnesiernas händer. Blott
20 skepp och med dem strategen Konon räddades. De tillfångatagna athenska
med-borgarne, till antalet 3,000, lät Lysandros aflifva i Lampsakos till gengäld för
liknande barbariska handlingar, som athenarne begått mot peloponnesiska fångar.
Kriget var afgjordt, ty Athen hade icke längre medel att uppställa en ny flotta.
De platser vid Hellesponten, i Thrakien och på öarne, där grekiska besättningar funnos,
gåfvo sig utan motstånd; Samos ensamt var fortfarande troget mot Athen. Snart
visade sig Lysandros med sin flotta utanför Peiraieus, under det att den peloponnesiska
landthären inneslöt staden från landsidan. Från intet håll var undsättning att hoppas;
men de radikala ledarne, hvilka mängden blindt följde, ville icke höra talas om att
uppgifva staden. De visste blott alltför väl, att det då vore ute med deras makt.
På detta sätt höll sig staden hela vintern. Först när nöden stigit till sin höjd,
när hungern började kräfva talrika offer, kom folket till besinning. Kleophon,
hvars politik bragt allt detta elände öfver staden, blef dömd och afrättad på grund
af en beskyllning att såsom officer hafva öfvergifvit sin post. Theramenes gick i
spetsen för en beskickning till Sparta med oinskränkt fullmakt att afsluta fred. Det
hade legat i spartanernas händer att tillintetgöra Athen, såsom korintier och thebaner
fordrade, och bereda staden samma öde, som den under sin glans och sin välmakts
dagar beredt åt så mången småstad; men de visade med bestämdhet sådana förslag
ifrån sig. Fastmer bjödos åt Athen sådana villkor, att athenarne under dessa
omständigheter icke kunnat vänta sig bättre. De fingo behålla sin själfständighet och sitt
attiska landområde jämte Salamis, men måste afstå från sina utländska besittningar,
nedrifva de långa murarne och fästningsverken vid Peiraieus, utlemna sina krigsskepp,
återkalla de landsförvisade och inträda i det spartanska förbundet. Den athenska
folkförsamlingen antog dessa villkor utan vidare, och nu löpte Lysandros in i
Peiraieus med den peloponnesiska flottan (april 404). Kriget var afslutadt.
Blott Samos fortsatte sitt motstånd, men naturligtvis förgäfves. Sedan Lysandros
i några månader haft staden innesluten, skedde dess öfverlemnande. Det på Samos
härskande partiet hade åtta år förut från gård och grund bortdrifvit öns jordegare
och sinsemellan delat egendomarne. Det var nu endast rätt och billigt, att lika
lönades med lika och att de gamla egarne åter insattes i sina rättigheter.
I Athen lågo under tiden partierna i strid. En stor del af de jordegande klasserna
och i synnerhet de återkomna landsflyktige höllo nu före, att ögonblicket vore inne
att göra sig af med demokratien, men voro ej starka nog att emot folket
genomdrifva en ändring af författningen. De kallade Lysandros öfver från Samos och
framträdde öppet med sina förslag. När folkförsamlingen fortfarande gjorde
motstånd, förklarade Lysandros, att Athen brutit freden, alldenstund de långa murarne
stode fortfarande kvar, ehuru den till deras nedrifvande fastställda fristen redan
förflutit. Blott om athenarne ville återvända till en författning, sådan som de haft i
sina fäders dagar, kunde freden blifva beståndande. Detta nedslog hvarje opposition,
och bland de inflytelserikaste medlemmarne af reformpartiet utvaldes en provisorisk
regering af 30 man med uppgift att utarbeta den nya författningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
