Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Reaktionens tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
276 . J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD.
flotta försökt bryta den syrakusanska blockaden. Vinterns annalkande satte en gräns
för vidare operationer.
Nästa fälttåg f (396) började Dionysios med belägringen af Segesta, en af de få
städer, som ännu höllo fast vid förbundet med Karthago. Under tiden hade emellertid
Karthago fullbordat sina rustningar och landsatt en stor krigshär i hamnen vid
Pa-normos. Gentemot dessa öfverlägsna krafter höll Dionysios icke för rådligt att antaga
en afgörande drabbning så långt från sin operationsbas. Han gick därför tillbaka
till Syrakusa och öfverlemnade västra delen af ön åt fienden, hvilket hade till följd
att Motye återtogs af karthagerna. Litet senare slopade de orten för dess i strategiskt
hänseende ogynnsamma läge och grundlade en ny stad på udden Lilybaion, hvilken
sedan blef deras viktigaste stödjepunkt på Sicilien.
Den karthagiske fältherren Himilkon drog nu längs nordkusten mot öster på ön.
Messene slöt för honom sina portar, men murarne voro i så uselt tillstånd, att staden
efter en kort belägring föll i hans händer. Under tiden hade Dionysios för att täcka
Syrakusa tagit ställning vid Katane. Här kom det till en stor sjödrabbning, i hvilken
karthagerna vunno segern; mer än 100 skepp, hälften af den grekiska flottan, sänktes
eller togs. Dionysios såg sig genom detta nederlag tvungen att tåga tillbaka till
Syrakusa; karthagerna följde efter och togo ställning söder om staden vid stora hamnen,
såsom athenarne 18 år förut hade gjort. På en inneslutning af staden var
visserligen icke mer att tänka, sedan Epipolaihöjden dragits inom befästningen. Himilkon
måste alltså nöja sig med att härja det syrakusanska området och öfverlemna det
öfriga åt tiden.
Men äfven denna gång skulle den hotade stadens räddning komma från
Peloponnesos. En flotta på 30 skepp under den spartanske amiralen Pharax uppenbarade
sig utanför Syrakusa, och Dionysios såg sig därigenom satt i stånd till ett angrepp
på karthagerna. Dessutom var deras motståndskraft i hög grad försvagad genom en
pest, som decimerat hären. Sålunda hade det kombinerade angrepp, som Dionysios
företog till lands och till sjöss, fullständig framgång. En stor del af den karthagiska
flottan stacks i brand, och de fientliga förskansningarne vid den olympiske Zeus’
tempel och på höjden Daskon intogos. Himilkon gaf då sin sak förlorad och flydde
med de karthagiska borgarne på 40 skepp till Afrika. Den öfriga delen af hären,
som nu saknade anförare, sträckte då vapen för segraren.
Dionysios hade nu fria händer på Sicilien. Det af karthagerna förstörda Messene
uppbyggdes på nytt såsom syrakusansk koloni, och på nordkusten, midt emot
Lipariska öarne, grundlades en ny stad, Tyndaris. Men nu, när intet mer syntes
vara att frukta från Karthago, började partikularismen ånyo uppenbara sig. Rhegion
ansåg sig hotadt genom grundandet af Messene och började krig mot Dionysios. Till
och med Akragas, Siciliens andra stad, afföll från honom. Slutligen skickade
karthagerna en ny här till Sicilien, men nu gällde det för dem blott att få något så när
drägliga fredsvillkor, och eftersom äfven Dionysios önskade slut på kriget, kom man
snart till enighet. Karthago behöll de gamla feniciska kolonierna i nordväst på ön
och dessutom herraväldet öfver de intill dessa boende sikanerna och elymerna,
medan Dionysios erkändes såsom herre öfver hela det öfriga Sicilien.
Nu gick Dionysios att utvidga sin makt äfven öfver Italien. För därvarande
grekiska städer hade sedan midten af femte århundradet uppvuxit en farlig fiende i
lucanerna. Thurioi hade redan kort tid efter sin grundläggning haft med dem att
göra och emot århundradets slut hade Poseidonia, Pyxus och Laos fallit i deras
händer. Till försvar slöto de grekiska städerna sig tillsamman till ett förbund, hvars
medelpunkt var Kroton, och till hvilket äfven Rhegion slöt sig. Sålunda fick
Dionysios icke längre att göra ensamt med denna stad, utan med samtliga italioter.
Blott Lokroi höll fortfarande fast vid sitt gamla förbund med Syrakusa. Efter ett
fruktlöst angrepp på Rhegion (391) skred Dionysios till belägring af Kaulonia. Den
italiotiska förbundshären, som ryckte till undsättning, blef tillintetgjord vid floden
Eleporos (389), och nu slöts eri fred, genom hvilken städerna söder om Skylletions näs
öfverlemnades åt Dionysios. Kaulonias och Hipponions invånare flyttades öfver till
Syrakusa. Med Rhegion slöts ett fördrag, men staden afföll redan nästa år och kunde
först efter en elfva månaders belägring bringas till underkastelse (387).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
