Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Demokratiens pånyttfödelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
286 J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD.
genast en här under Epameinondas till Peloponnesos (hösten 370). Vid hans ankomst
hade spartanerna redan utrymt Arkadien, men Epameinondas beslöt nu att inrycka
i Lakonien. Förstärkt genom arkadiskt, argeiskt och eleiskt uppbåd, uppträdde
han framför Sparta, som, så långt man kunde tänka sig tillbaka, aldrig hade sett
en fiende. Staden var obefäst, och Epameinondas vågade en stormning, men
förmådde, trots sin stora öfverlägsenhet i styrka, ingenting uträtta mot försvararnes
hjältemod. Han nöjde sig med att utplundra det rika landskapet ända till hafvet
och återvände sedan till Arkadien. Därifrån drog han till Messenien, uppkallade
de där boende heiloterna till frihet och grundade vid foten af berget Ithome en
"fast hufvudstad åt landskapet. Så återvann Messenien efter mer än trehundraårig
träldom sin frihet. Sparta hade förlorat ungefär tredjedelen af sitt område och har,
inklämdt mellan Messene, Megalepolis och Argos, aldrig mer varit i stånd att
återvinna sin gamla öfvermakt på Peloponnesos.
Epameinondas förde nu sina trupper öfver Isthmos tillbaka mot hemmet (våren
369); dock tvungo honom de peloponnesiska oroligheterna att redan få månader
därefter företaga ett nytt fälttåg till halfön. Emellertid hade Athen trädt i förbund
med Sparta, ty den stora makttillväxt, som Thebe hade vunnit, utgjorde ett svårt
hot mot den politiska jämnvikten. Med stöd af Korint, som fortfarande förblef
Sparta troget, sökte man hindra Epameinondas’ marsch öfver Isthmos; men trots
detta banade han sig väg och drog Sikyon öfver till den thebanska sidan. Men
ingenting vidare uträttades, hvilket hade till följd, att man i Thebe icke vidare
valde Epameinondas till boiotarch. En process, som väcktes mot honom af radikala
demagoger, slutade emellertid med hans frikännande.
Under tiden hade Thebe invecklats jämväl i Thessaliens angelägenheter. Där
hade till peloponnesiska kriget ett hårdnackadt adelsvälde varit rådande, men
slutligen började dock den nya tidens idéer att vinna insteg. Först skedde detta
naturligtvis i Pherai, hvars hamnstad Pagasai förmedlade nästan all samfärdsel mellan
Thessalien och det öfriga Grekland. Här störtade mot slutet af femte århundradet
Lykophron den gamla författningen och upphäfde sig till tyrann med understöd af
den lifegna landtbefolkningen, de s. k. penesterna, hvilka han lofvade frihet.
Därmed började för Thessalien ett halft århundrade af borgerliga krig. Efter många
växlande öden lyckades det för Lykophrons svärson och efterträdare lason, icke
långt före slaget vid Leuktra, att genomdrifva sitt val såsom president för lifstiden
(tagos) för det thessaliska förbundet, hvarigenom det rika och vidsträckta landets
alla hjälpkällor ställdes till hans förfogande. Han var nu den mäktigaste mannen i
hela Grekland, och intet tycktes oupphinnelig! för hans ärelystnad. Då gjorde en
sammansvurens mordvapen ett slut på alla dessa planer (370). Visserligen behöllo
lasons bröder, Polydoros och Polyphron, herraväldet öfver Thessalien, men snart
dog Polydoros, såsom det hette, mördad af sin broder, hvarpå Polydoros’ son
Alex-andros lät mörda sin farbroder Polyphron, för att själf bestiga tronen (369). I följd
af dessa oroligheter reste sig adeln mot tyrannen med stöd af konung Alexandros af
Makedonien. Denne gjorde emellertid min af att vilja behålla landet för sig själf,
och då vände sig thessalerna till Thebe med bön om hjälp. Pelopidas gick till
Thessalien, och hans blotta uppträdande förmådde makedonierna att aftaga; men
när han sedan var oförsiktig nog att begifva sig till Pherai till tyrannen, lät denne
fasttaga honom och trädde i förbund med Athen och Sparta. En boiotisk här, som
utryckte för att befria Pelopidas, blef slagen, och först när Epameinondas åter valdes
till boiotarch och i spetsen för en här drog till Thessalien, lyckades det att tvinga
tyrannen att utlemna sin fånge och afsluta ett fördrag (367).
På Peloponnesos gick emellertid kriget mellan Sparta och Arkadien sin gilla
gång utan att medföra något afgörande. En allmän fredskongress, som
sammanträdde i Delphi (368), blef utan resultat. De viktigaste staterna i Grekland affärdade
då sändebud till storkonungen i Susa för att begära hans medling. Här förstod
Pelopidas att i servilitet öfverträffa alla de öfriga och på detta sätt genomdrifva
Thebes fordringar. Sparta skulle afstå från Messenien, Athen afrusta sin flotta.
Naturligtvis förkastade båda staterna dessa villkor, och kriget fortgick som förut.
Epameinondas drog än en gång till Peloponnesos, hvarest han förmådde Achaia att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
