Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Demokratiens pånyttfödelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
290 J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD.
Athen kunde icke låta detta passera. En flotta under Chabrias’ befäl afsändes genast
till Chios, men ett angrepp, som den gjorde mot stadens hamn, afvisades, och den
berömde fältherren fann här döden. Nu uppställde de förbundne en flotta på hundra
trierer och började belägringen af den athenska kolonien Samos. Athen såg sig,
tvunget att uppbjuda alla sina krafter, flottan bragtes upp till 120 trierer, och befälet
öfver densamma anförtroddes åt de mest firade fältherrar, som man den tiden hade:
Iphikrates, Timotheos och Chares. Samos blef också genast undsatt. När man
sedan var på väg till Chios och den fientliga flottan kom till synes vid Embata i
sundet, som skiljer ön från fastlandet, ville Iphikrates och Timotheos icke våga en
drabbning för det stormiga vädrets skull. Chares gick fram på egen hand, men
erhöll intet understöd af sina ämbetsbröder och måste afbryta striden (356).
I Athen började man nu, såsom vanligt vid militära missöden, ropa på förräderi.
Iphikrates och Timotheos afsattes och lagfördes. Den förre blef visserligen frikänd,
men den senare ålades erlägga dryga böter (öfver 450,000 kronor). Då han icke
förmådde betala denna summa, gick han i landsflykt till Chalkis och dog där icke
långt efteråt. Äfven Iphikrates återgick till privatlifvet och beklädde aldrig vidare
något offentligt ämbete. I spetsen för flottan kvarstod Chares, men Athen var i
finansiellt afseende så djupt utmattadt, att Chares, för så vidt han ville sammanhålla
sitt sjöfolk, ingen annan utväg hade än att sluta fördrag med den upproriske
sa-trapen Artabazos i Phrygien på sådana villkor, att satrapen förpliktade sig till att
betala den athenska flottan sold, mot att Chares bistod satrapen mot storkonungen.
En tid bortåt gick detta alldeles utmärkt: Chares vann glänsande segrar öfver
perserna och erhöll därför rikliga subsidier af Artabazos. Men på den persiska tronen
satt icke längre den slappe och ålderdomssvage Artaxerxes, utan hans energiske son
Ochos eller Artaxerxes III, såsom han kallade sig efter sin tronbestigning (359-338)r
och han var alls icke sinnad att tål^ en athensk inblandning på asiatiska fastlandet.
Han utrustade alltså en stark flotta i Phoinikien och hotade i Athen med
krigsförklaring. Där höllos eldiga tal från tribunen, skuggorna från Marathon och Salamis
frambesvuros; men man kom dock snart till insikt, att Athen under dåvarande
förhållanden på intet sätt kunde föra ett krig mot Persien. Man återkallade alltså
Chares till Athen och beviljade de affallna bundsförvanterna fred, naturligtvis under
erkännande af deras fulla själfständighet (354). Då kort därpå äfven Mytilene och
Kerkyra löste sina förbindelser med Athen, var sjöförbundet inskränkt till Euboia
och Cykladerna. Athen var visserligen alltjämt den främsta grekiska sjömakten^
men med dess herravälde öfver hafvet var det förbi.
Äfven med Thebe hade det under dessa år gått utför. Ty Epameinondas hade
väl varit en stor fältherre, men såsom statsman hade han icke förmått skapa något
beståndande. Han ville upphöja Thebe till ledande makt i Grekland, men han
gjorde intet för att fästa de förbundne medels ett organiskt band vid den ledande
makten. Det rike, som han grundade, var endast en kopia af det spartanska, ett
likaså löst aggregat af själfständiga stater, med den skillnaden, att det stödde sig på
det demokratiska partiet, icke på »de få». Därför gick också riket sönder strax
efter grundläggarens död.
Phokis hade efter slaget vid Leuktra endast nödtvunget anslutit sig till Thebe.
Redan vid Epameinondas’ sista tåg till Peloponnesos hade det vägrat sända sin
här-afdelning. Då hade man måst låta detta passera, men för framtiden hade man
beslutit att icke tåla en dylik olaglighet. En förevändning var naturligtvis snart funnen.
Ett antal af de ledande statsmännen i Phokis blefvo hos amphiktionerna anklagade
för religionsbrott, och emedan Thebes inflytande var dominerande inom denna
församling, dömdes de till höga böter. De dömde ämnade icke foga sig efter
domen och funno ett stöd hos den phokiska landtdagen. En af dem, Philomelosr
värfvade en här och besatte med denna den öppna staden Delphi (356). Sparta och
Athen trädde då i förbund med Phokis, medan de öfriga medlemmarne i
amphik-tionförbundet sammanslöto sig till helgedomens försvar. Phokerna sågo sig nu
tvungna att upptaga lån af tempelskatterna, såsom öfriga grekiska stater i dylika
fall hade gjort. Däri sågo motståndarne naturligtvis tempelrån. Men det fanns godt
om folk i Grekland, som ej visste af några skrupler och som sålde sig åt förste bäste,.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
