Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. Det andliga lifvet efter det peloponnesiska kriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DET ANDLIGA LIFVET EFTER DET PELOPONNESISKA KRIGET. 297
till Gorgias, och hade först i sin mognare mannaålder slutit sig till Sokrates. Dennes
frigjordhet från behof upphöjde han till ledande grundsats i lifvet. Alla yttre ting
äro likgiltiga; ju mera vi göra oss oberoende af dem, desto friare och alltså desto
lyckligare äro vi. Det lilla, som vi verkligen behöfva för lifvet, är lätt att förskaffa:
ett stycke bröd och en mantel, och denne senare må vara hur luggsliten som helst.
Djuren och vildarne lefva också på detta sätt, men äro icke desto mindre lyckliga
och lefva ett sundare lif än vi kulturmänniskor. Lika oväsentliga äro alla sociala
skillnader, Alla människor äro bröder, och slafven är precis lika mycket värd som
den frie, om han blott eger den riktiga insikten, d. v. s. dygden. Såsom etisk förebild
uppställde han Herakles, men förkastade folkreligionen såsom osedlig och hade utan
att låta sig afskräckas af mästarens öde mod att äfven högt uttala allt detta. »Om
jag kunde finna Aphrodite, skulle jag taga hennes lif», säges han hafva yttrat vid
något tillfälle. Från Homeros’ auktoritet har han emellertid ej förmått att emancipera
sig, utan har därför bemödat sig att uppvisa, att hans egna läror äro till finnandes
redan i Iliaden och Odysseen, något, som naturligtvis ej låter sig bevisas utan de
djärfvaste allegoriska omtydningar. Antisthenes har uppträdt för dessa åskådningar
i ord och skrift, men hufvudsakligen genom sitt eget exempel verkat för utbredande
af sina åsikter. De stränga kraf han uppställde vållade, att den krets, som slöt
sig omkring honom, var helt liten. Efter gymnasipn i Kynosarges, en’förstad till
Athen, hvarest Antisthenes undervisade, kallade man senare hans lärjungar »kyniker»,
ett namn, som såtillvida var passande i verkligheten, som de lefde föga bättre än
hundar. Cynism är ett begrepp, som äfven samtiden känner till. Bland Antisthenes’
lärjungar har Diogenes från Sinope (död 323) öfverträffat mästaren i behofslöshet
och rigorism och därigenom på många utöfvat demonisk trollmakt. Andra hafva
kallat honom en »Sokrates från dårhuset». Emellertid har han blifvit en af alla
tiders mest omtalade män.
Den alldeles motsatta vägen gick Aristippos från Kyrene. Äfven han var också
en färdig man, sofist och vältalare, när han kom till Sokrates, och han har endast
ytligt tagit intryck af dennes lära. Han var en lifskonstnär, för hvilken njutningen var
det högsta goda. Men vi få därvid icke följa våra passioner, utan skola njuta med
insikt. Den vise skall framför allt vara herre öfver sig själf. Gentemot religiösa
frågor stod han alldeles likgiltig och bekymrade sig också föga om sin egen läras
utbredning. Någon annan lärjunge än sin egen dotter har han knappt efterlemnat.
Dock har hans system under en senare tid funnit mången anhängare och särskildt
utöfvat stort inflytande på Epikuros.
Sokrates’ ojämförligt störste lärjunge är Platon (427-347). Tillhörande en ansedd
athensk släkt och nära besläktad med Kritias, delade han i fullaste mått sin lärares
motvilja mot demokratien, i så hög grad, att han afhöll sig från allt praktiskt
deltagande i statslifvet. I stället har han, liksom så många af hans samtida, uppgjort
planen till en mönsterförfattning, som icke lemnar någonting öfrigt att önska i
radikalism, men i grunden ingenting annat är än en idealisering af det spartanska
statsskicket. Det var hoppet att kunna realisera denna plan, som förde honom till
Syrakusa, till den yngre Dionysios’ hof. När han omsider öfvertygat sig om sitt
politiska ideals outförbarhet, gjorde han på sin höga ålderdom ännu ett utkast till
en mönsterförfattning, i hvilken han i vidsträcktare mån än i den förra tog hänsyn
till de praktiska förhållandena, men äfven detta blef naturligtvis blott endast en död
bokstaf.
Så mycket större inflytande har Platon utöfvat på det grekiska tänkandets
utveckling. Redan hans sociala ställning gaf honom en vidsträcktare syn på tingen
an hans mästare hade haft, och bevarade honom från dennes något banausiska
ensidighet. Visserligen delade han i fullaste mått ringaktningen för naturvetenskapen
och för hvarje på densamma grundadt system, men han afstod ingalunda af sådan
anledning från krafvet på insikt i världssammanhanget. Han utgår därvid från
Sokrates’ bemödanden att åstadkomma begreppsbestämningar. Dessa abstraktioner
förtäta sig hos honom till själfständiga existenser eller, enligt hans terminologi, idéer.
Sådana finnas lika många som det finnes allmänna begrepp: en hästens idé, en
smutsens, en litenhetens, en dålighetens o. s. v., och den högsta idéen är det godas idé.
Världshistoria L 38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
