Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. Det andliga lifvet efter det peloponnesiska kriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
302 J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD.
tillfredsställelse i faderns yrke, utan gick, så snart han uppnått myndighetsåldern
(367), till Athen, där Platon då stod på höjden af sitt rykte, och hos honom blef
han en trogen lärjunge intill hans död (347). Men icke heller här fann han i
längden hvad han sökte. Den åldrande Platon hängaf sig mer och mer åt pythagoreisk
talmystik, och hans brorson Speusippos, som vid hans död efterträdde honom i
ledningen af Akademien, gick i denna riktning vida utöfver läromästaren. I denna
kvafva atmosfär kunde Aristoteles icke känna sig väl till mods. Han lemnade Athen
och följde en kallelse från den makedoniske konungen Filip, som år 343 uppdrog åt
honom tronarfvingen Alexanders uppfostran. Han kunde dock icke glömma Athen.
Så snart han fullgjort sitt uppdrag och de politiska förhållandena tilläto det,
återvände han dit och öppnade en egen skola i Lykeions gymnasion (335). Omgifven
af talrika lärjungar, undervisade han här i tolf år, till dess att Athens resning mot
Makedonien efter Alexanders död tvang honom att söka en tillflykt i Chalkis (323),
där han följande året sjuknade och dog.
I yngre år skref Aristoteles dialoger i Platons stil, hvilka berömmas såsom
fullkomliga mästerverk i stilistiskt afseende, men de hafva icke blifvit bevarade åt
eftervärlden. Längre fram gaf honom hans lärareverksamhet ingen tid till dylikt
författarskap, utan han måste inskränka sig till att utarbeta sina kollegiehäften eller
låta dem utarbetas af lärjungar, hvarvid formen naturligtvis försummades. Ingen
annan grekisk tänkare utom Demokritos har haft en sådan mångsidighet som
Aristoteles. Hans föredrag omfatta hela området af dåtidens vetande med undantag af
matematik och medicin, och på alla områden har han verkat banbrytande. Hans
skrifter utfyllde också omkring 400 papyrosrullar, medan Demokritos och Platon
efterlemnade blott omkring 50.
Aristoteles’ filosofiska system är en kompromiss mellan Platons lära och
naturvetenskapens kraf. »Idéerna» flyttas öfver från den transcendentala till den reala
världen. Allting består af ämne och form; formen är därvid det väsentliga, ty ett
formlöst ämne kan icke tänkas, men väl en form utan ämne. Alltså finnes det
oformade ämnet endast till möjligheten. Verkligt blir det först därigenom, att det
antager en form. Därvid gör ämnet motstånd mot formens sträfvan alt förverkliga
sig i detsamma, och i enlighet härmed gifves det två slag af orsaker till allt skeende:
ändamålsorsaker, som utgå från formen, och mekaniska orsaker, som utgå från ämnet.
Men formerna äro icke inbördes af lika värde. De lägre äro betingade genom de
högre, och på detta sätt ledas vi slutligen till en högsta form, som ingenting annat
är än form utan allt ämne och, själf i absolut hvila, förorsakar all rörelse. Detta
»första rörande», såsom Aristoteles benämner det, är identiskt med gudomen.
Därmed är visserligen gudsbegreppet totalt förflyktigadt. Ty ett^ högsta väsen,
som blott gifver första impulsen till världsbildningen, men icke bekymrar sig om
världens förlopp, kan icke längre vara föremål för religionen. Lika långt aflägsnar
sig Aristoteles från Platons lära om själen. Själen är för Aristoteles kroppens form;
dock är den sammansatt af olika beståndsdelar. De lägre delarne af själen, hvilka
vi hafva gemensamma med växter och djur, uppstå samtidigt med kroppen genom
aflelsen och förgås med kroppen i döden; däremot det högsta elementet i själen,
förnuftet, kommer »utifrån» in i kroppen och beröres följaktligen ej af det
kroppsligas förgängelse. Men då emellertid allt det, som utgör vår individualitet, minne,
fantasi, känslor af lust och olust, själfva viljan, tillkommer de lägre delarne af själen,
så kan enligt Aristoteles det ej blifva tal om en personlig odödlighet, alldenstund
förnuftet, som ensamt blir öfrigt efter döden, icke är mäktigt någon förnimmelse.
I enlighet med detta saknar Aristoteles’ etik hvarje positivt teologiskt underlag.
Det högsta goda är lycksalighet, som kan uppnås genom ett förnuftigt handlande;
den högsta lyckan består i sysslandet med vetenskapen. »Dygd» är en själens
beskaffenhet, som gör oss skickliga till ett riktigt handlande. För att förvärfva den är
det ej nog, såsom Sokrates menade, att veta den, utan det kräfves också, att viljan
måste genom förnuftet förmås att lyda förnuftet. Till ett lyckligt lif hör vidare en
förnuftig organisation af staten. Den idealstat, som Platon eftersträfvade, är visserligen
icke möjlig att förverkliga; vi måste räkna med förhandenvarande förhållanden.
Statsläran har alltså att utgå från studiet af de bestående förhållandena. För detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
