Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. Ekonomiska och sociala förhållanden i 4:de århundradet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
308 J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD.
tid skakades. Efter revolutioner af denna art måste ofta af det besegrade partiets
anhängare hundratals gå i landsflykt, deras egendom konfiskerades och såldes för
underpris. Däraf kom det, att den jordbesittande adeln, som i femte århundradet
trots alla demokratiska former till och med i Athen hade förblifvit tongifvande
i staten och i sällskapslifvet, till stor del förlorade sin rikedom och därmed sitt
inflytande. I dess ställe trädde nu nya män, som kommit till välstånd i handel och
industri, såsom politiker, advokater eller såsom ledare af legotrupper.
Den begynnande omsvängningen uppenbarar sig på ett karakteristiskt sätt i den
ledande roll, som män ur de yrkesidkandes kretsar började spela i Athens politiska
lif efter det peloponnesiska kriget: garfveriegarne Kleon och Anytos, lampfabrikanten
Hyperbolos, tillverkaren af musikaliska instrument Kleophon, lerkärlsfabrikanten
Kephalos och andra. Dessa voro rika eller åtminstone välbärgade och högst
inflytelserika män, men de gällde enligt den allmänna meningen i sällskapslifvets kretsar
icke såsom fullgoda af den anledningen, att de ej voro af god familj. Dessutom
fattades det dem naturligtvis bildning, och just detta var det, som föranledde, att
folkledare af denna typ försvunno från den politiska arenan efter korintiska kriget.
De undanträngdes af advokater, som gått i skola hos sofisterna. Äfven de tillhörde
till stor del de yrkesidkande klasserna, som t. ex. Demosthenes, men däraf tog
ingen mera anstöt, ty hvar och en, som egde bildning, ansågs såsom gentleman
(xaXbs’ xdfaftog), hvilka än hans föräldrar månde hafva varit.
Denna samhällets demokratisering hade till följd, att riddartidens gamla ideal
mer och mer trädde i bakgrunden. De stora gymnastiska festerna blefvo
visserligen flitigt besökta, men segervinnarne betraktades icke längre såsom nationella
hjältar. Äfven den krigiska andan förföll i jämnbredd med handelns och
industriens uppåtgående. Athenarne hafva efter det korintiska krigets tid fört nästan alla
sina krig på andra sidan hafvet med värfvade trupper, och till och med det
peloponnesiska förbundet medgaf i sådant fall de värnpliktige friköpning från
krigs-tjensten. Häri låg ingalunda någon återgång i patriotism, ty till strid för hemmet voro
grekerna hädanefter liksom förut redo, de menade blott, att man icke finge använda
utskrifna trupper till »kolonialkrig». I de ekonomiskt mindre utvecklade landskapen,
såsom i Arkadien och i Achaia, bibehöllo sig den gamla lusten till slagsmål och
kärleken till krigarlifvet. Hvar och en, som förmådde betala, kunde här samla sig så
mycket legotrupper, som han ville.
Det stigande välståndet hos de högre klasserna förde till stegring af anspråken
på lefnadssättet. Bostadshusen anordnades med större komfort, väggarne smyckades
med fresker. Rikt folk började uppföra palats, som ställde de offentliga byggnaderna
i skuggan. Kostnaderna för bordets nöjen växte vid festliga tillfällen omåttligt högt,
och i följd af detta blef kokkonsten nu mycket omhuldad, och dugliga kökschefer
betalades rikligt. Många funnos, som gjorde till sitt yrke att förskaffa sig rätt
många inbjudningar till dylika festmåltider, vanligen afsigkomna ädlingar af god
familj, hvilka ställde sina sällskapstalanger till bordsällskapets förfogande. Dessa
»parasiter», såsom de kallades, blefvo nu karakteristiska figurer, särskildt inom det
attiska sällskapslifvet, och många bland dem hafva spelat en framstående roll inom detta.
Äfven inom kretsar, som stodo utanför »societeten», hörde man gärna berättas om
sådana fester, och därför tröttnade aldrig komedien att skildra dem i ändlös bredd.
Anständiga damer voro visserligen äfven nu uteslutna från samkväm och hänvisade
till hemmets trånga krets, åtminstone i Athen och i den allra största delen af den
grekiska världen. Blott i Sparta och Makedonien tillstaddes det dem att röra sig
fritt. Sålunda blefvo hetärerna sällskapslifvets medelpunkter, och de hafva under
denna tid, särskildt i Athen, spelat en roll, som aldrig hvarken förut eller efteråt.
Hos dem fann mannen hvad han saknade i hemmet, ett spirituellt kvinnligt
umgänge. Många af dessa demimondedamer hafva blifvit panhelleniska ryktbarheter,
såsom Lais vid öfvergången från femte till fjärde århundradet, något senare Phryne,
väninna till Hypereides och Praxiteles, för hvilken hon lär hafva stått modell till
hans knidiska Aphrodite, och slutligen Pythionike, som följde Alexanders skattmästare
Harpalos till Babylon, hvarest hon omgafs med furstliga hedersbetygelser.
Samhällets lägre klasser fingo icke blifva lottlösa, och sålunda firades, särskildt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
