- Project Runeberg -  Världshistoria / Forntiden /
321

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19. Asiens eröfring.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ASIENS ERÖFRING. 321

egnade hans lärjunge Isokrates intill sena ålderdomen sin kraft åt denna uppgift.
Det blef honom förunnadt att såsom hundraårig gubbe få upplefva början af sina
ideals förverkligande, men att se deras genomförande vardt honom icke beskärdt.

Inom det persiska riket voro förhållandena i hög grad förvirrade, och grekernas
öfverlägsenhet i militäriskt hänseende var obestridligt. Under sådana förhållanden
var en eröfring af Asien ingalunda någon särdeles svår uppgift. Blott genom de
grekiska staternas inbördes tvedräkt höll sig det persiska riket ännu upprätt, blott
genom alltjämt mer och mer ökadt användande af grekiska officerare och legotrupper
förmådde det häfda sitt herravälde öfver landskapen vid Medelhafvet. Med anlitande
af denna hjälp lyckades det ändtligen konung Ochos att återvinna Egypten (344), sedan
landet under mer än ett halft århundrade hållit sig i oberoende. Naturligtvis var
man vid persiska hofvet icke blind för den fara, som kunde uppstå för riket genom
en sammanslutning af Greklands krafter under makedonisk ledning, men man kände
sig icke mäktig nog att med väpnad makt ingripa i Greklands angelägenheter. Först
när Filip trängde fram ända till perserrikets gränser och belägrade Perinthos, sände
man staden en undsättning, som också väsentligen bidrog till dess räddning, men
för öfrigt lät man det gå hur som helst.

Redan efter det heliga krigets slut riktade Isokrates ett sändebref till Filip, i hvilket
han uppfordrade honom till ett nationalkrig mot Persien. Detta hade han naturligtvis
icke gjort utan att vara fullt säker på konungens godkännande; just med hänsyn till
dessa planer sökte konung Filip förbund med Athen. Dock det var ännu för tidigt.
Demosthenes och det parti, hvars ledare han var, förstodo att hindra Athens anslutning
till den nationella saken. Men så snart segern vid Chaironeia hade bragt denna
opposition till tystnad, gick Filip till verket. På de förenade hellenernas sammanträde i
Korint proklamerades nationalkriget mot perserna. En krigshär, 10,000 man stark,
gick öfver Hellesponten under ledning af Filips ypperste fältherre Parmenion (våren
336) med närmaste mål att bringa städerna i Mindre Asien till affall.

Ögonblicket kunde icke vara bättre valdt, ty nyss förut hade konung Ochos aflidit,
och därpå följde i perserriket en tid af inre oro, till dess en prins, hörande till en
sidogren af Achsemenidernas konungahus, under namn af Dareios uppsteg på tronen
(336). Emellertid var rikets försvarsförmåga förlamad, och därför slöto sig
kuststäderna ända från Kyzikos intill Ephesos ögonblickligen till Parmenion. Men nu
inträdde i Makedonien händelser, som åter ställde allt det redan vunna på spel.

Vid det makedoniska hofvet rådde en munter ton. Kentaurer och laistrygoner
hade ej kunnat drifva det längre, påstår denna tids historieskrifvare, Theopompos.
Detta föranledde en söndring mellan konungen och hans gemål Olympias. Slutligen
gick Filip så långt, att han ingick en ny förbindelse med Kleopatra, en flicka af
mycket förnäm makedonisk ätt. Olympias återvände i följd häraf till sitt hem i Epeiros,
och äfven hennes son Alexander lemnade Makedonien. Filip sökte ställa saken till
rätta; han förmådde sin son att återvända och vann Olympias’ broder genom att
förlofva honom med sin dotter Kleopatra. Men Olympias förblef oförsonlig, och på
hennes anstiftan blef konungen mördad vid sin dotters bröllopsfest (sommaren 336).

Alexander skördade frukterna af den förbrytelse, för hvilken ban kanske icke
hade stått alldeles främmande. Den rättmätige tronarftagaren, Perdikkas’ son Amyntas,
hade inga vänner bland rikets store vid hofvet, och Kleopatras unge son kunde icke
komma ifråga såsom tronföljare, alldenstund riket behöfde en konung, icke en
förmyndarregering. Därför kunde Alexander utan motstånd taga makten i besittning,
och han lät för att göra sig säker om sin tron genast mörda Kleopatras son och
strax därefter sin kusin Amyntas. Naturligtvis blefvo äfven alla de afrättade, som
misstänktes för någon som helst delaktighet i mordet på Filip. Utan att förlora
någon tid ryckte därpå den unge konungen i spetsen för sin här till Grekland och
gjorde därigenom ett hastigt slut på all lust till affall, som efter Filips frånfälle här
och där yppat sig.

Följande vår (335) drog Alexander öfver Haimos ända till Donau för att gifva
Nordens barbarer ett påtagligt bevis, att ingenting i Makedoniens maktställning
undergått förändring genom Filips död. Härifrån kallades han till Illyrien af en där
uppkommen resning, och blott efter hård kamp lyckades det honom att äter bringa

Världshistoria I. 41

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:06:44 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/1/0341.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free