Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19. Asiens eröfring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ASIENS ERÖFRING. 329
rarne fogade sig mestadels blott motvilligt efter konungens önskan, och efter hans
död hafva de nästan utan undantag betraktat sina asiatiska fruar blott såsom frillor.
Äfven i hären skulle nationaliteterna sammansmälta. Asiatiska trupper användes
för första gången i det indiska fälttåget. Efter sin återkomst gick Alexander ännu
ett steg längre och inrangerade perser i den makedoniska falangen och i rytteriet, ja
till och med i lifskvadronen, hvilket naturligtvis väckte den häftigaste ovilja bland
makedonierna. När så Alexander i Opis vid Tigris ville till hemlandet återsända
de äldre årgångarne af det makedoniska uppbådet, utbröt öppet myteri. Hela hären
förklarade sig ej vilja tjena längre; konungen finge af sina perser bilda sig en ny
här. Alexander såg sig då tvungen till eftergifvenhet. Han formerade perserna i
egna afdelningar, hären återvände till lydnad och veteranerna togo gärna sitt afsked.
De utgjorde 10,000 man, som återvände hem. De erhöllo hvar sin talent och full
sold för hemmarschen.
Bättre framgång hade konungen med sina sträfvande att kolonisera de eröfrade
landen. Redan efter Egyptens eröfring hade han gjort en början därmed. Han
anlade då vid landets enda goda hamn den stad, som än i dag bär sin grundläggares
namn. De flesta kolonierna anlade han i de öfriga satrapierna, i hvilka det ännu så
godt som saknades städer, t. ex. Alexandria i Areia (nu Herat), Alexandria i
Aracho-sien (Kandahar), Alexandria »vid Röda hafvet» vid mynningen af Tigris, till gränsskydd
tjenade Alexandria vid Jaxartes (Chodsjent) och en hel rad kolonier i Indien. De
flesta af dessa anläggningar blefvo snart medelpunkter för handel och samfärdsel,
många hafva vuxit upp till ansenliga städer och äro sådana än i dag. Äfven eljes
sökte Alexander efter förmåga befrämja rikets ekonomiska utveckling. Nearchos’ färd
företogs i afsikt att öppna sjövägen till Indien, och äfven för utforskandet af en sjöväg
från Persiska viken till Egypten lät Alexander utrusta expeditioner, som emellertid
icke nådde sitt mål. I Babylon gjordes början till att återställa förfallna kanaler, och
i Boiotien påbörjades arbeten for torrläggning af Kopaisträsken.
Ickp mindre viktigt var det, att Alexander gaf åt sitt rike ett enhetligt myntsystem.
Alldenstund förhållandet 1: i si, hvilket låg till grund för den persiska dubbelmyntfoten,
icke längre motsvarade det i handeln gällande värdeförhållandet emellan de båda ädla
metallerna, öfvergick Alexander till en ren silfvermyntfot, såsom Athen hade.
Tetra-drachmerna, som han i stora massor lät utmynta af de persiska skatterna,
undanträngde snart de attiska tetradrachmerna och blefvo det rådande betalningsmedlet i
hela den grekiska världen. Därjämte fortsatte han naturligtvis utpräglingen af
guld-dareikerna, liksom äfven hans fader hade låtit slå sådana, men dessa stodo icke
längre i fast värdeförhållande till silfvermyntet, utan emottogos till dagens kurs.
Under eröfringstågen hade Alexander icke kunnat sörja för sitt rikes europeiska
provinser, utan låtit Antipatros där råda, men nu efter återkomsten från Indien
beslöt han att åter fatta tyglarne. Antipatros hade redan för länge stannat på sin post
och skulle nu ersättas genom Krateros, en af de mest ansedda och mest omtyckta
officerarne i den asiatiska hären. För den skull öfverlemnades åt Krateros befälet
öfver de hem vändande veteranerna. Dessa skulle också utgöra ett ryggstöd för
honom i hemlandet, för den händelse att han skulle behöfva ett sådant.
Äfven de grekiska staterna skulle fastare infogas i riksorganismen. Alexander var
legitim monark endast i Makedonien, öfverallt eljes saknade han den heliga rätt, som
allenast urgammal ärfd besittning af makten kan förläna. Det gällde att finna en
ersättning för denna. I Egypten betraktades den regerande konungen såsom en gud,
och här hade Ammons orakel hälsat Alexander som Ammons son. Hade icke enligt
grekisk tro hans ätts stamfader Herakles upptagits i Olympen? Till och med lefvande
personer hade redan fått åtnjuta gudomliga hedersbetygelser, t. ex. Lysandros efter
afslutandet af det peloponnesiska kriget på Samos; äfven envåldshärskare hade låtit dyrka
sig såsom gudasöner, t. ex. Klearchos i Herakleia och Dionysios den yngre i Syrakusa.
Borde då icke Alexander, som utfört så mycket större ting, ja, större än någon enda
före honom, kunna för sin del göra anspråk på samma ära? Huruvida han själf kraft
denna ära eller endast i nåder emottagit den, då den blef honom erbjuden, är
likgiltigt, i hvarje fall skyndade de grekiska städerna att upptaga konungens kult i
statsreligionen. Det saknades naturligtvis icke häftig opposition, särskildt i Athen;
Världshistoria L 42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
