Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Hellenismens uppkomst och karaktär. - 2. Alexander den Stores efterträdare och Alexanderrikets förfall 323-301 f. Kr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mäns namnunderskrifter på kvittenser. Men dessa kvitton låta oss uppfatta den
hellenistiska och romerska tidens egyptiska skatteväsen i en sådan fullständighet, att
hvar kameraltjensteman måste hafva stor fröjd däraf. Men också något annat låta
de oss förstå: den tunga börda, som hvilat på den egyptiske fellahn, såsom i alla
tider, redan då. Man må väl förvånas öfver den egyptiska finanskonstens förmåga
att uppfinna beskattningsföremål. Den skulle helt visst hafva beskattat äfven luften,
om den haft någon möjlighet därtill. Vi lära känna ett folk, hvars förmåga att
uthärda tryck visserligen var ännu större än detta tryck själft. Det torde icke hafva
gått andra Orientens folk bättre, men i glädjen öfver rikedomen på nya
underrättelser, som strömma till oss, få vi icke i något afseende låta blända oss. Huru
oändligt mycket bättre hade icke folket i de helleniska borgarstäderna och den frie
bonden på Campagnan? Dessa papyri hafva visat oss hellenismens stora förmåga
äfven på ett annat af statslifvets områden, där man knappt skulle hafva väntat något
sådant: denna tids juridiska begåfning träder klart i dagen.
Romarne gälla såsom juridikens klassiska folk, och denna värdighet skola de väl
också fortfarande behålla, men redan för tjugu år sedan lät återfinnandet af den
gortynska rätten på Kreta äfven grekernas, juridiska begåfning framstå i ett annat
ljus än förut. Rikedomen på papyri bringar för oss numera den
grekisk-hellenistiska rätten till konkret åskådning. Därvid iakttager man ett visst inflytande af
denna grekiska rätt på kejsartidens gestaltning af den romerska rätten, hvilket man
förut icke kunnat ana. Då och allt starkare från tredje århundradet, efter den
romerska borgarrättens förlänande åt provinsialerna genom kejsar Aurelius Antoninus,
den s. k. Caracalla, försiggår ett upptagande af den grekiska rätten i den romerska,
och i följd häraf är kejsar Justiniani kodifiering af den romerska rätten medbestämd
af grekisk och frf hellenistisk rätt. Den romerska rätten har sträckt sina verkningar
ända in i nutiden, i den sedan det sextonde århundradet upptagna formen af
pandekt-rätten hade den giltighet inom den s. k. allmänna rättens område och höll den sig
i den kodifierade privaträttens land åtminstone som subsidiär rätt, och förlorat sin
verkan har den ännu icke. För mera än femtio år sedan gjorde Mommsen den
anmärkningen, att hvad som intill nutiden bevarat sig verksamt från forntiden,
härstammade hufvudsakligen från den romerska kejsartiden, och nu hafva vi att
erkänna hellenismens inflytande på kejsartiden. Hellenismens kultur har fått sin
fulländning i kejsartiden, den hellenistiska anden verkar ännu i dag, i kristendomen
och i den romerska rätten. Och med Coppernicus och Galilei har det moderna
världssystemet gått tillbaka till hellenismen.
2. Alexander den Stores efterträdare och Alexanderrikets förfall 323–301 f. Kr.
I juni 323 f. Kr. hade Alexander aflidit i Babylon. När budskapet härom kom
till Athen, ville man i förstone icke tro det. »Vårt lif varar sjuttio år, säger psalmisten,
och om det går högt, äro åren åttatio.» Men här har ett lif skördats i sin ungdoms
blomstring, ett lif af oerhörd kraft och förmåga att verka. Hjälten hade icke fallit i strid
såsom Achilleus, han hade bortryckts af feber. Född år 356, var Filips son konung
vid 20 års ålder. Och under sitt herraväldes tretton år förde han sina vapen till
Donau och till Nilen, till Eufrat, till Jaxartes och till Indos och i söder ända till
världshafvet. Och han kom icke för att förinta och förstöra utan för att uppbygga
och skapa, för att ena och sammanbinda. Utöfver hellenerväsendets gränser hade
hans ande lyft sig, han hade gått längre än ungdomsläraren, som hela sitt lif igfenom
förblef hellen, äfven i sina fördomar. För Aristoteles var icke-hellenen eller barbaren
ett och detsamma som slafven, och åt sin lärjunge på tronen hade han gifvit det
rådet att gentemot hellenerna uppträda såsom ledare, rnen att behandla barbarerna
såsom en herre sina slafvar, att sörja för hellener såsom för anförvanter och vänner,
men att behandla barbarerna såsom djur och växter. Den, som icke är hellen,
eger i Aristoteles’ ögon intet människovärde: barbaren vore öfver hufvud tagetingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
