Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Alexander den Stores efterträdare och Alexanderrikets förfall 323-301 f. Kr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ALEXANDER DEN STORES EFTERTRÄDARE OCH ALEXANDERRIKETS FÖRFALL. 343
människa. Däremot hyste Alexander den planen att i stor omfattning omplantera
folk från Asien till Europa och från Europa till Asien och bana väg för
äktenskapsförbindelser mellan asiater och européer, hvilka äktenskapsförbindelser skulle utgöra
det sammanhållande murbruket i föreningen mellan Östern och Västern. Gärna såg
han den makedoniska adeln ingå äktenskap med döttrar till persiska stormän, och
drottning Roxane själf, Alexanders gemål, var en furstedotter från Baktrien, äfven
Stateira, en dotter till den siste persiske storkonungen, hade han bundit vid sig genom
äktenskapet. Att vidare bygga på det stora rikets organisation var ett arbete för
många år, ja för årtionden. Hade månne Alexanders stormande ungdomskraft
förmått uthärda ett så långt lugn? Han sträfvade att nå herraväldet öfver den bebodda
världen, öfver oikumene. Däraf kom hans förbittring däröfver, att han icke skulle
nå den yttersta gränsen i öster, emedan hans krigshär tvang honom att vända om,
men i söder uppnådde han mynningen af Indos och for själf ut på Oceanen, som
i söder begränsar jorden. Med Makedonien och Grekland, med det asiatiska Persien
och med Egypten innehade han endast östra halfvan af den bebodda världen; att
han också sträfvade efter den västra halfvan och ville blifva herre öfver hela
oiku-mene, är intet tvifvel underkastat, och inom kort skulle han hafva företagit detta
tåg mot väster. När längre fram Västern, när Rom vunnit seger öfver grekerna och
betvungit Östern, retade den besegrade greken kanske den romerske segraren med
frågan, hvad det skulle hafva blifvit af romarne, om Alexander hade kunnat utföra
sitt tåg mot väster. Detta skulle hafva händt under tiden för de samnitiska krigen.
Vid den tiden hade romarne visserligen en genialisk statsman, Appius Claudius,
censorn från år 310 före Kr., de hade dugliga fältherrar, men ingen framstående,
framför allt ingen med Alexanders snille. Caesar lät ännu vänta på sig. Men en
motståndare som romarne hade Alexander ännu icke bekämpat, och ännu aldrig hade
en här stått emot honom sådan som de fria böndernas från Campagnan. Mot deras
sega motståndskraft har sedan Pyrrhos lidit skeppsbrott, och Pyrrhos gällde i
Hannibals omdöme såsom den störste fältherren näst Alexander.
Med sitt lif hade Alexander skakat världen, och genom hans död skakades den
icke mindre. Det fanns ingen arftagare till kronan. Makten föll i händerna på
generalerna, närmast visserligen under upprätthållande af riksenheten och det
makedoniska konungahusets rättigheter. Men från den persiska förvaltningen hade Alexander
i det väsentliga bibehållit satrapiordningen, med ofantliga, vidsträckta provinser, och
gentemot de i spetsen för dessa provinser ställda stora generalerna innehade de nya
riksföreståndarne icke den makt och myndighet, som den store konungen innehaft,
hvilken genom sina eröfringar skapat riket. Ända från början uppträdde vid sidan
af riksföreståndarnes centrala intressen de stora satrapernas centrifugala tendenser
inom provinserna. De senares söndringsintressen stodo ofta i strid med syftet att
upprätthålla riksenheten, deras territoriala intressen gingo ut på en uppdelning af
riket i ett antal själfständiga stater. Tvisten inom konungahuset-., skärpte alla
motsatser, och under året 317 f. Kr. börjar Filips ränkfulla änka, Olympias, Alexanders
moder, att låta mörda anförvanter, och rikets store följde snart hennes exempel;
men redan året därpå träffade vedergällningen Olympias, och under åren 310 och
309 göra mordgärningarne rent hus i konungaborgen: Filips och Alexanders dynasti
var röjd ur vägen.
Men därmed hade man icke uppgifvit tanken på riksenheten, den var
förkroppsligad i äregirigheten hos den väldigaste af Alexanders efterträdare, hos den gamle
Antigonos. Han upprätthöll rikets enhet, och år 306 grep han slutligen efter kronan,
just efter hela rikets, efter Alexanders krona. Den nye konungen närmade sig 80 år.
Men på afslutningen af många års planmässigt arbete följde bakslaget, i det att
territorialmyndigheterna gjorde motstånd, de stora herrarne fogade sig icke efter rikets
konung, de antogo själfva konungatitel med anspråk på kunglig makt, visserligen icke
öfver hela riket utan hvar och en öfver sitt område. De förenade sig emot den, som
ville vara allas herre, och år 301 före Kristus föll i slaget vid Ipsos i Storphrygien
med den gamle Antigonos äfven riksenheten. Alltså 22 år efter Alexanders död var
hans stora rike sönderfallet, om också de själfständiga delstaterna, trots de dynastiska
intressenas svårförenlighet, i någon mån fortfarande visade en viss enhe.t i det politiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
