Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Alexander den Stores efterträdare och Alexanderrikets förfall 323-301 f. Kr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
350 K. J. NEUMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OCH ROMERSKA REPUBLIKEN.
starka makter understundom gifver den mindre mäktige rätt till en större djärfhet.
I besittning af en karaktär af oantastlig hederlighet sökte han att på politiken öfverföra
den borgerliga sedlighetens grundsatser. Huruvida hans grundsats, att lida orätt är
bättre än att göra orätt, var lämplig här, är dock icke klart. Men därigenom har
han blifvit den moraliserande historieskrifningens hjälte från forntiden till våra dagar.
År 1786 förklarade Schlözer i Göttingen, att den athenska pöbelns vilda djur hade
sönderslitit honom, att Athens pack dömt honom.
Staden Athen höll sig till Polyperchon; i hämnarne däremot höll sig Kassandros’
besättning, men redan år 317 åstadkom Demetrios från Phaleron, filosof och talare, en
lärjunge till Theophrastos och alltså i andra hand lärjunge till Aristoteles, en förlikning
äfven mellan staden och Kassandros, som lemnade kvar sin besättning i Munychia.
Under 10 år förblef nu Athen i Kassandros’ besittning (från 317 till 307), till dess staden
intogs genom Antigonos’ son, Demetrios Poliorketes. Under 10 år regerade och förvaltade
Demetrios från Phaleron Athen såsom Kassandros ställföreträdare och såsom strateg
i Athen. Polyperchons demokratiska författning blef icke beståndande, utan man
återvände till census, men icke till Antipatros’ höga census, som uteslöt från valrätt
alla dem, som stodo under en census af 2,000 drachmer (något öfver 1,400 kr.). Demetrios’
författning nedsatte census till hälften och utvidgade på det sättet medborgarrätten,
om också äfven han såsom förut uteslöt de egendomslöse. En ny myndighet,
lag-väktarnes ämbete, inrättades för att hindra lagvidriga förslag från behandling och
godkännande. Demetrios’ förvaltning blef en välgärning för Athen. Efter sitt fall år
307 gick han först till Thebe och efter Kassandros’ död till Alexandria. Vid konung
Ptolemaios’ hof fann han ett ärofullt emottagande och utvecklade en rik litterär
verksamhet i Alexandria. Då skref han äfven memoirer öfver sin tioåriga
förvaltningstid i Athen.
Sedan Eumenes aflägsnats, hade också de öfre satrapierna i Asien kommit under
Antigonos’ styrelse; i Babylon hade han kommit i konflikt med Seleukos, och
Seleukos flydde till Egypten till Ptolemaios. Öfver Syrien hade Ptolemaios redan under
första året af Polyperchons riksföreståndarskap gjort sig till herre, men eljes var
Antigonos’ ensam befallande i Asien. Trots Kassandros’ framgångar i Europa -
efter Olympias’ död (år 316) var han obestridd herre öfver Makedonien - syntes
Antigonos’ ställning för stark, och så bildade sig mot honom en koalition mellan
den äfven af Seleukos uppeggade Ptolemaios och Lysimachos af Thrakien och
Kassandros. De förbundne gjorde emot Antigonos anspråk på gemensam fördelning af
provinserna och gemensamt förfogande öfver konungaskatten, hvilken Antigonos hade
bemäktigat sig. Antigonos afvisade deras kraf och skred till angrepp 315 f. Kr. Han
underkufvade Phoinikien och Nordsyrien och eröfrade efter en lång belägring år 314
Tyros. De grekiska städerna sökte han locka från Kassandros därigenom, att han
förklarade dem för fria, och Antigonos’ fältherre Ptolemaios, den egyptiske satrapens
namne, hade framgång i Grekland och befriade grekiska städer från makedonisk
besättning. Men år 312 led Antigonos’ son, den 24-årige Demetrios, mot Ptolemaios
och Seleukos ett svårt nederlag vid Gaza i filistéernas land, hvarigenom herraväldet
öfver den syrisk-feniciska kusten undandrogs Antigonos. Det för Antigonos sämsta
var, att det nu (312) lyckades för Seleukos att återvända till Babylon. Där förmådde
han också hålla sig kvar, och Seleukidernas tidräkning börjar med år 311 f. Kr.
Antigonos kunde nu omöjligen kämpa mot tre fronter, mot Grekland, mot Egypten,
mot Babylon, men icke heller de allierade kommo vidare. Därför skred man år 311
till afslutande af fred på grundval af status quo. l denna fred fick Ptolemaios Egypten
och Sydsyrien, Lysimachos Thrakien, och erkändes Antigonos såsom Asiens strateg
och Kassandros såsom Europas, intill dess den unge konung Alexandros blefve
myndig. Seleukos stördes icke i besittningen af Babylon.
Faktiskt hade redan nu ur Alexandermonarkien utsöndrat sig fem stora riken:
Makedonien, Thrakien, främre Asien, Babylonien och Egypten, men ännu alltjämt
upprätthöll man formellt riksenheten i den unge, nu elfvaårige Alexandros’ namn. Han
växte upp, och i betraktande af makedoniernas sympati för den store Alexanders hus
blef han, ju mer han tillväxte och närmade sig myndighetsåldern, en fara för Kassandros,
för dem, som hade makten. Emellertid var han i Kassandros’ våld, och denne lät
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
