Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Alexander den Stores efterträdare och Alexanderrikets förfall 323-301 f. Kr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
352 K. J. NEUMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OGH ROMERSKA REPUBLIKEN.
ningar och återgifver Athen friheten. Den demetrianska författningen slopas och den
rena demokratien återställes år 307 f. Kr. Hälsad af folkets jubel hade Demetrios
intågat i staden; nu och vid upprepade uppehåll i staden (304-303) bevisade
man honom utomordentliga hedersbetygelser. Man beslöt att uppställa bildstoder
åt Demetrios och Antigonos bredvid befriarnes från tyrannerna, bredvid Harmodios’
och Aristogeitons, samt att bygga ett altare för båda i egenskap af frälsande gudar.
Gentemot detta betydde det mindre, att man nu, allra först i Athen, började tillägga
Antigonos och Demetrios konunganamn. Ännu en hedersbevisning, som ingrep i
statens organisation: phylernas antal ökades från 10 till 12. Sedan Kleisthenes 200
år förut vid demokratiens införande bestämt phylernas antal till 10, hade det därvid
förblifvit, till dess man nu tillade en elfte och en tolfte phyle under benämningarne
Demetrias och Antigonis. Med phylernas anordning sammanhängde alltid rådets
organisation, i stället för 500 rådsmedlemmar enligt Kleisthenes’ författning
förekommo nu 600, och då trots mången ändrad beteckning tolftalet phyler höll sig, så
möter man de 600:s råd ännu i romerska kejsartiden. Likaledes af politisk innebörd
var Sophokles’ lag emot filosofskolorna, riktad ursprungligen mot peripatetikern
Theophrastos, lärare och vän till Demetrios från Phaleron, men då den athenska
filosofien icke var gynnsam mot den radikala demokratien, gick lagens räckvidd
längre. Theophrastos gick i landsflykt, men kunde inom kort återvända, enär Mgen
snart upphäfdes.
För Ptolemaios’ egyptiska sjömakt var ön Cypern en hufvudstödjepunkt, och år
306 lät Antigonos sin son Demetrios afgå just dit. Han besegrade här till en början
vid Salamis på Cypern den egyptiske fältherren Menelaos och gick därefter med sina
maskiner, bland dem den berömda Helepolis, att belägra staden. Nu visade sig
Ptolemaios själf, men i en stor drabbning blefvo han och hans flotta, likaledes vid
Salamis, öfvervunna och hela ön kom i Demetrios’ våld. Nu hade det ögonblick
kommit, till hvilket långa års sträfvanden hade syftat: på Antigonos7 grånade hufvud
sänkte sig nu konungakronan. Den budbärare, som Demetrios sände till sin fader,
bragte konung Antigonos underrättelse om segern, och Alexanders arftagare sände
jämte tacksägelsebrefvet äfven diademet till sin son, konung Demetrios.
Sjösegern hade gifvit de nya konungarne anledning att på Antigonos7 och
Demetrios7 mynt framställa segergudinnan med skeppet och treudden. Det vidt omkring
synbara monumentet öfver segern skulle resa sig på Samothrake; den bevingade Nike
från Samothrake står nu i Louvre.
Nu hade man alltså proklamerat Alexanders rikes återupprättande. Dess residens
och medelpunkt skulle ligga i norra Syrien, Antigonia vid Orontes, som Antigonos
år 307 hade grundlagt. Närmaste fråga var, hur provinsfurstarne skulle ställa sig
till frågan om denna supremati. Väl hade man haft framgångar gentemot Kassandros,
men i Makedonien var hans ställning fast. Ptolemaios hade blifvit slagen vid Cypern och
förlorat denna ö, men han egde Egypten. Lysimachos bibehöll sitt thrakiska rike och ifrån
Babylon såsom utgångspunkt hade Seleukos underkufvat öfre Asien. Närmast ville
Antigonos nu tvinga Ptolemaios till erkännande och underdånighet, och ännu samma år (306)
drog han i fält emot Egypten, och Demetrios skulle med flottan landa därstädes.
Men landstigningen lyckades icke, och icke heller för Antigonos blef det möjligt att
inbryta i Egypten, utan han måste återvända (305). Det mäktigaste provinsområdets
motståndskraft var obruten, och dess härskare Ptolemaios demonstrerade nu
gentemot Antigonos7 anspråk på öfverhöghet genom att själf antaga konungatiteln. Redan
förut (308 f. Kr.) hade Egeiska hafvets öförbund, som han själf stiftat, tilldelat honom
gudomliga ärebetygelser i egenskap af frälsare, Soter. För Ptolemaios betydde
konungatiteln något helt annat än för Antigonos. Den var för honom icke Alexanders
konungatitel, utan det gällde konungadömet öfver eget territorium, i främsta rummet
öfver Egypten, och äfven Antigonos7 konungatitel gällde för Ptolemaios närmast såsom
inskränkt. Ptolemaios7 exempel följde nu de andra stora furstarne, Kassandros,
Lysimachos och Seleukos. Alla blefvo de nu konungar. Af sina orientaliska undersåtar
hade Seleukos redan från sin återkomst till Babylon år 312 emottagit konungatitel,
men icke brukat den gentemot grekerna, mot diadocherna. Ett konungarnes år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
