Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. De hellenistiska monarkiernas konsolidering.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
356 K. J. NEUMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OCH ROMERSKA REPUBLIKEN.
delse mellan Kaspiska hafvet och Azovska sjön funnes eller om det förra vore blott
en del af Oceanen, såsom grekerna fore Herodotos’ tid hade trott. Hade Alexander
framträngt ända till Jaxartes, så gick under Antiochos I:s regering (294-280)
Da-modamas ännu längre. Det var också Antiochos, som föresatt sig att lösa frågan
om Kaspiska hafvet. Redan Alexander den Store hade för ändamålet planerat en
expedition, som Herakleides, Argaios’ son, skulle leda, men med konungens död
fick denna plan förfalla, till dess Antiochos nu upptog den på nytt. Mellan åren
285! och 280 utskickade han en erfaren fältherre från sin faders dagar, Patrokles,
för att till sjöss undersöka det Kaspiska hafvet, och denne synes hafva hållit
Bal-kanviken på Kaspiska hafvets östra kust för Oxos’ mynning. Hafvet räckte alltjämt
mot norr och Patrokles förmodade därför, att det verkligen hade sammanhang med
Oceanen och undanträngde därmed för långliga tider Herodotos’ och Aristoteles’
riktiga uppfattning. Under senare tider menade man, att han verkligen farit ut ur
det Kaspiska hafvet in i den norra Oceanen och omkring det nordöstliga Asien
kommit till Indien. Man lät honom på detta sätt anticipera Nordenskiölds
nordostpassage. Genom sin färd till västkusten af hafvet förstörde Patrokles föreställningen
öm en förbindelse med Maiotis, och på detta faktum hvilade Seleukos5 och Antiochos’
plan att åvägabringa kanalförbindelse mellan Azovska sjön och Kaspiska hafvet.
Framtiden kom med närmare bekymmer. Den stora planen misslyckades redan
före första försöket att utföra den.
Genom sin fältherre Ophelas hade den egyptiske satrapen Ptolemaios redan år
321 bemäktigat sig staden Kyrene och Barkas högland, men snart hade Ophelas för
egen räkning usurperat makten. Han gjorde sig oberoende och ingick förbund med
Agathokles i Syrakusa för ett gemensamt företag mot Karthago. Framför Karthago
förenade sig Agathokles och Ophelas. Denne senare fann här sin död (309 f. Kr.).
Kyrene kom åter under Egypten.
Äfven såsom konung följde Ptolemaios en politik, som han påbörjat redan såsom
satrap och med hvilken han trädde i Alexanders fotspår. I motsats till perserna lyckades
det för Alexander och för Ptolemeerna att ställa sig väl med egypterna och
åstadkomma ett godt förhållande till undersåtarne. Detta lyckades dem framför allt genom
att skona religiösa känslor och ömtåligheter, och i detta fall följde sedermera
romarne Ptolemeernas exempel. De gingo kanhända därutinnan alltför långt, då de
skoningslöst offrade den af sitt eget folk, som af missöde dödat en helig katt, men
principens riktighet får icke dragas i tvifvelsmål för dylika öfverdrifters skull.
Perserna hade redan från början ställt sig i det sämsta tänkbara läge i förhållande till
egypterna efter eröfringen genom Kambyses och dödandet af den heliga oxen Apis.
Alexander lärde af det persiska regementets misstag i Egypten, han vann
befolkningens sympatier genom hänsynsfullhet mot dess religion. Hit hör också hans färd
till Ammon, hvarigenom han blef den egyptiske gudens son. Såsom satrap sökte
Ptolemaios ett ryggstöd hos egypterna själfva, och han följde en afsiktlig
försonlighets-politik, alldeles som Alexander. Han fann ingen anledning att byta om system,
sedan han hade blifvit konung. Han gjorde stora medgifvanden åt den egyptiska
religionen och dess kultformer och tillmötesgick prästerna och den egyptiska kyrkan,
hvilken han erkände såsom statsreligion jämte den grekiska religionen. Därigenom
sökte han icke blott befästa sin egen makt, utan han sökte också att genom religionen
närma greker och egypter i sitt rike till hvarandra. Härvid sökte man så mycket
som möjligt borttyda olikheterna i egyptisk och grekisk religion, i det att grekiska
och egyptiska gudar likställdes med hvarandra, t. ex. Dionysos med Osiris och Isis
med Demeter. På detta sätt skulle egypter och greker kunna förstå hvarandra äfven
i religiöst afseende. Ptolemaios’ religionspolitik tjenade den religiösa utjämningen
framför allt genom att införa en ny gud med egen kult. Denne gud, hvars namn
är Sarapis, är egentligen den egyptiska hellenismens gud. Sarapis stödde sig, om också
icke direkt i namnet, på den gammalegyptiska Osiris-Apis och i dennes dyrkan skulle
egypter och greker mötas. Osiris-Apis’ gestalt helleniserades till Sarapisgestalten.
Härvid biträdde på en gång egyptiska präster, såsom Manetho, och grekiska
teologer, såsom Eumolpiden Timotheos från Athen. Redan under första årtiondet af
sitt ståthållarskap organiserade Ptolemaios sin Sarapiskult, ty den förekom redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
