Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. De hellenistiska monarkiernas konsolidering. - 4. Italiens folk och stammar och den latinsk-romerska nationen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så hade det än en gång kommit bra nära ett återställande af Alexanderriket,
men det var också sista gången.
Medan Seleukos’ son Antiochos gjorde sina anspråk gällande på den af hans fader
från Lysimachos eröfrade delen af Mindre Asien, vann Keraunos i verkligheten det
makedoniska konungariket, men blott för en kort tid, ty han föll i strid mot kelterna
redan år 278. Efter mera tillfälliga konungar följde ändtligen i Makedonien Sosthenes
i egenskap af strateg, ty Makedonien hade blifvit republik, men Sosthenes
öfverbefälhafvare värdighet tog en ända med honom själf redan under det andra året. Förgäfves
hade Antigonos Gonatas i strid mot Ptolemaios eftersträfvat herraväldet öfver
Makedonien, och likaledes förgäfves sökte han att frånrycka Antiochos Mindre Asien,
men han gjorde öfverenskommelse med Antiochos och slöt med honom fred år 277.
Omedelbart därefter vann han vid Lysimachia en stor seger öfver kelterna, och
denna seger upphöjde honom nu till konung öfver Makedonien. År 277 kom
Antigonos Gonatas och med honom Antigoniderna varaktigt på Makedoniens tron.
Demetrios Poliorketes hade blott i fyra år kunnat innehafva den. Af Lysimachos’ rike behöll
Antiochos blott Mindre Asien, Thrakien gick förloradt för både Antiochos och
Antigonos. I Thrakien hade nämligen år 278 Tylis’ keltiska rike uppstått. Men såsom
konung öfver Makedonien behöll Antigonos Gonatas herraväldet öfver Grekland.
Diadochernas generation hade stigit ned i grafven, epigonerna hade följt dem.
Nu uppväxte ett nytt släkte i Egypten, i Asien, i Europa. Dessa starka makter söka
upprätthålla en jämvikt och vi hafva nu att bevittna den hellenistiska
jämviktspolitiken. Därunder kolliderade ofta Ptolemeernas och Seleukidernas intressen, medan
däremot Antigonider och Seleukider äro hänvisade till hvarandra. Deras varaktiga
förbindelse med hvarandra hade redan år 277 inledts af Antiochos’ fred med
Antigonos Gonatas och den senares äktenskap med Antiochos’ syster. Dessa
äktenskapsförbindelser mellan furstehusen verkade i politiken säkerligen stundom såsom orsaker,
man tanke blott på Berenike och på Arsinoé, hennes dotter; men oftare voro de
politikens verkningar, voro symptom.
Man kunde tro, att Lysimachos’ undergång och Ptolemaios Keraunos’ död skulle
ånyo hafva uppkallat Pyrrhos på den gamla vädjobanan och fört honom till
Makedonien, men han hade nu andra mål. Just år 280 gick han öfver till Italien i
förhoppning att kunna grundlägga ett stort västgrekiskt rike. I Pyrrhos’ krig träder
Hellenismens statsvärld i förbindelse med Västern, och romarnes kraft låter
framtiden ana Italiens betydelse i världshistorien.
4. Italiens folk och stammar och den latinsk-romerska nationen.
Haec est Italia diis sacra: Med dessa ord slutar Plinii naturalhistoria
beskrifningen på detta åt gudarne helgade land. Ett ödets land blef Italien för forntiden,
för folkvandringarnes germaner och för Karl den Stores franker, för tyskarne och för de
tyska konungarne sedan Ottos tid. Medeltidens romantiska glans strålar kring tyska
konungars romerska kejsardöme, och Tyskland känner ännu Hohenstaufernas
undergång såsom en nationell tragedi. Ett lockelsernas och frestelsens land var Italien
för germanerna och tyskarne, Rom såsom den västerländska kyrkans metropol var ett
helgadt mål för de troendes dyrkan, till dess det sextonde och sjuttonde
århundradets historia för framtiden framkallar en splittring i känslorna. Detsamma gäller
Norden. Det adertonde århundradet betydde för den internationella kyrkans makt
en förfallets tid, och först efter Napoleon I:s fall höjde den sig ånyo under
restaurationen. Men just under det adertonde århundradet blef Italien för tyskarne
ett föremål för längtan. Naturen och konsten hafva härtill kraftigt samverkat. En
tysk man från Danzig var den förste, som med stöd af den klassiska litteraturen
och egna resor åstadkom den första vetenskapliga beskrifningen af Italien. Mannen
var Philipp Kliiver och hans verk utkom år 1624, alltså under det trettioåriga kriget.
Mer än 250 år skulle förgå, innan hans verk ersattes och öfverträffades af ett bättre.
Detta skedde också genom en tysk, Heinrich Nissen. Den italienska naturens
underbara stämningsfullhet får gripande uttryck hos Goethe. För honom liksom för Winckel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
