Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Ett halft århundrade romersk adelsrepublik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
372 K. J. NEUMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OCH ROMERSKA REPUBLIKEN.
hållandena mellan människor och gudar uppfattas därvid nästan juridiskt, och det
består liksom ett fördragsförhållande mellan himmelens och jordens invånare. Gudarne
hafva anspråk på kult, staten och borgarne på gudarnes hjälp.
Närmast hade den unga republiken att värja sig emot etruskerna. Den första
utvidgning af området skedde åt sabinskt håll. För legenden om sabinskornas
bort-röfvande ligger ingen historisk hågkomst till grund; den förlägger endast brudrofvets
urgamla sed till den romerska historien. Äfven Titus Tatius, Romuli sabinske
medregent, är yngre än regleringen af förhållandena mellan Rom och sabinerna år
290 f. Kr. Titus Tatius är infogad i den romerska konungasagan först vid en tidpunkt,
då man redan hade fastställt dessa konungars antal till sju. I annat fall skulle man
räkna 8 romerska konungar. Men en utbredning af det romerska området åt
samni-fternas håll har inträffat redan få år efter konungarnes aflägsnande. På högra stranden
af Anio bodde en stor sabinsk adelssläkt, Claudierna. De voro stora sabinska
jord-drottar, hvilkas underhafvande och klienter skötte deras jord. Detta stora sabinska
hus inträdde under republikens första år på fredlig väg i det romerska statsförbundet,
de upptogos bland Roms jordegande adel, bland de romerska patricierna. Claudierna
själfva flyttade till Rom och lefde där af sina underhafvandes prestationer, ty dessa
underhafvande stannade naturligtvis på hemmets torfva. Med claudiska ätten kom
till Rom en familj, som uppvisar en stor mängd af utmärkta personligheter. I
Tiberius har den efter 500 års förlopp gifvit åt riket dess andre kejsare. Genom
sitt äktenskap med Livia hade Augustus förbundit sig med Claudierna, och nu ville
hofskalderna åt Claudierna anvisa romersk nationalitet redan från Romuli och Titi
Tatii tid. Men Claudiernas egen familjekrönika hade andra uppgifter. Själfva visste
de, att de kommit till Rom först efter konungarnes fördrifvande.
Gentemot latinerna hafva republikens första årtionden skapat förutsättningar för
bestående relationer. Äfven efter den etruskiska dynastiens fördrifvande var Rom
ingen rent latinsk stat, utan en etruskisk-latinsk. De etruskiska adelsätterna hade
stannat kvar, och i det romerska religionsväsendet bibehöll sig etruskiskt inflytande,
framför allt i haruspicin- och auguralväsendet, i offerskådning, i tydning, försoning
och bortvändande af blixtar och andra undertecken, i limitation och fågelskådning.
Däremot satt ursprungligen från företruskisk tid en latinsk befolkning på de vid
Tibern liggande kullarne, och denna torde efter Alba Longas fall hafva erhållit en
stark tillströmning, och på Campagnan satt äfvenledes latinsk befolkning. Att den
unga republiken med befolkning hörande till två olika stammar icke genast kunde
finna sig i det senare inträffande förhållandet till de latinska menigheternas förbund,
visar oss underrättelsen om slaget vid sjön Regillus, hvilken berättelse man ej får helt
enkelt stryka ur historien af det skälet, att denna sjö, såsom det vill synas, ej längre
finnes till. Omedelbart efter slaget vid sjön Trasimenus år 217 f. Kr. kämpade man
också vid Plestinska sjön, af hvilken erinringen visserligen fortlefvat längre i
ortsnamn, men hvilken nu är fullkomligt utrunnen, såsom hvarje sjö med högre läge
måste tömmas, när genombrottet i dess rand slutligen ätit sig ned i jämnhöjd med
sjöbottnen. Med varaktigt resultat ordnade Spurius Cassius under ett af sina tre
jkonsulat, alltså 502, 493 eller 486 f. Kr., genom ett fördrag å ena sidan Roms
j ställning och å andra sidan det latinska förbundets. Det var ett förbund med
^fred och vänskap såsom förutsättning och norm. Den moderna folkrätten skiljer
sig från den antika därutinnan, att freden synes oss vara normaltillståndet, medan
kriget tycktes vara det för antikens folk. Främlingen var fiende, och fred rådde
mellan två stater blott då den uttryckligen var aftalad. Däraf komma de för oss
något svårbegripliga fredssluten på trettio eller på femtio år. Utöfver fred^a^går
vjjisiapsfördraget, som garanterar det privaträttsliga skjjidfit^L^ Först
då kan handel och vandel förtroendefullt utveckla sig, när affärsföretaget åtnjuter
privaträttsligt och i nödiga fall processuellt skydd. Men med krafvet på understöd
/med härsmakt går förbundet utöfver vänskapsfördraget. Spurii Cassii fördrag med
samtliga latinska kommuner, förnyadt år 358 f. Kr. och gällande ännu på Ciceros
tid, fastslår i första rummet fred, så länge himmel och jord bestå, ordnar slitandet
af handelstvister inom en frist af blott 10 dagar och förlägger laga forum till den
! ort, där affären afslutats. I krig hafva romare och latiner att understödja hvarandra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
