Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Från Sydetruriens eröfring till underkufvandet af Latium.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
390 K. J. NEUMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OCH ROMERSKA REPURLIKEN.
ju icke så många år. Det gamla romerska systemet i kronologi har försökt att
aflägsna förhandenvarande svårigheter genom fiktioner och ohjälpligt förstört
tidräkningen för dessa år. Ännu alltjämt talar man om patriciers och plebejers strid såsom
afslutad genom de licinisk-sextiska lagarne af år 367 f. Kr., och man bildar efter
dem period i gammal-romersk historia. Äfven om vi måste afstå från en
rekonstruktion af Roms yttre historia under dessa år, så är det dock möjligt att aflägsna
författningshistoriens öfvermålningar och låta den äkta bildens teckning och färger
ånyo framträda.
Det är fråga om tre föregifna lagar af folktribunerna Gaius Licinius Slolo och
Lucius Sextius Lateranus, hvilka afsågo att inskränka de rikes öfvergrepp på det
ekonomiska området, lindra fattiga skuldsattes nödställda belägenhet och att genom
en återgång till konsulatet underlätta för de förnämare bland plebejerna tillträdet
till presidentskapet. De skuldsatta medborgarne skulle erhålla lättnad i sitt betryck
därigenom, att af fodringsegarne de betalta räntorna skulle afdragas från kapitalet
och resten gäldas genom afbetalningar. Af äger publicus, statsdomänerna, skulle
ingen få till bruk och med nyttjanderätt innehafva mera än 500 plogland. Detta
afsåg att stäfja de mäktiges öfvergrepp och träffa de rike, som icke läto den enkle
medborgaren komma fram eller lemnade honom någonting öfrigt. Slutligen skulle
man frångå konsulartribunatet och återvända till konsulatet och reservera den ena
konsulsplatsen åt plebejerna.
Af dessa tre lagar är blott en till sitt innehåll äkta, men framskjuten till en annan
tid, nämligen lagen om äger publicus eller statsdomänerna. De båda andra existera icke.
Skuldlagen är ett fiktivt återförande till 4:de förkristliga århundradet af de önskningar,
som den utdöende republikens jeunesse dorée, som catilinarierna hyste. Lagliga
bestämmelser angående domänerna kunde öfver hufvud taget då ännu icke göras af det
skälet, att domäner på den tiden, om de öfver hufvud taget förefunnos, voro ytterst
obetydliga och fåtaliga. All eröfrad jord och grund hade omedelbart fördelats mellan
romerska borgare och latinska kolonister. Först efter hela Italiens eröfring voro så
många domäner för handen, att man måste inskrida mot missbruk vid deras nyttjande.
Från hvilken tid åkerlagen egentligen stammar, skall längre fram angifvas.
Huruvida man ville välja konsulartribuner eller konsuler, hade man att år för år bestämma,
äfven om man sedan år 392 f. Kr. icke mer beslöt sig för val af konsuler utan
städse valt konsulartribuner. Om man för år 366 f. Kr. ville återvända till
konsulatet i stället för att välja konsulartribuner, så behöfde man för detta ingen ny lag.
Redan länge hade plebejer varit republikens presidenter, nämligen alltsedan till
konsulartribuner valts plebejer år 399 f. Kr. Om man år 366 f. Kr. beslöt sig för
en återgång till konsulatet, så är det en alldeles själfkiar sak, att man icke kunde
under konsulatets form förvägra plebejerna den andel i presidentskapet, som de
redan länge innehaft. Med ståndsstridigheternas intressen hade återupptagandet af
konsulatet alldeles intet att skaffa. Men hvad hade det att betyda?
Under konsulartribunatets form hade alltid tre, fyra eller sex presidenter
kolle-giaiiter stått vid hvarandras sida utan åtskillnad af specialkompetenser. En sådan
hade endast censorn, hvars ämbete man hade afsöndrat från presidentskapet år 435
f. Kr. År 366 f. Kr. afskiljde man ytterligare en specialkompetens, nämligen
prse-torns domsrätt i civila mål, prsetorerna tillsattes med rang efter presidenterna.
Därmed skedde återgången till det tvåställiga presidentskapet. Hvarför detta? Icke
skedde det i ståndsstridigheternas intresse utan af förvaltningstekniska skäl.
Återvändandet till det på endast två fördelade konsulatet med frånskiljandet af
kompetensen att döma i civilmålen betydde endast den koncentration af presidentskapet på
det militära, hvilken man väl behöfde i en tidsålder af krig. Presidenten behöfde
numera icke sysselsätta sig med civiljurisdiktionen, och två presidenter motsvarade
bättre de militära intressena än tre, fyra eller sex ämbetsbröder.
I regel valdes nu en plebej till konsul. De först valda voro L. Sextius, L.
Genu-cius och C. Licinius. Men till år 343 f. Kr. förekommo ännu alltjämt val af två
patricier, och två plebejer valdes samtidigt till konsuler för första gången år 172
f. Kr. Att den civiljurisdiktionella praeluren från början stod öppen för plebejerna,
är af sig själft tydligt, om också först år 337 f. Kr. en plebej verkligen blef prsetor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
