Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Det stora samniterkriget och den nya romerska härordningen. - 10. Italiens eröfring och utjämning af ståndsstridigheterna i Rom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
402 K. J. NEUMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OCH ROMERSKA REPUBLIKEN.
märksamhet till sig, och romarnes vidt förutseende statskonst uppenbarar sig däri,
att de vid sitt inträde i södra Italiens grekiska värld genast anknöto förbindelser
med den mäktigaste handelsstaten i den grekiska Östern. Om efter den
gammalromerska kronologiens vulgata fördraget med Rhodos i tiden går något före
rhodier-nas framgång mot Demetrios, så har i betraktande af den bristande noggrannheten
i romersk tidräkning och romersk-grekiska synkronismer detta föga att betyda.
Man stod inför afslutningen af stora företag. Rom hade blifvit bestämmande i
Latium och i södra Italien, och Umbrien och Etrurien stodo redan under romerskt
inflytande. Det är ingen tillfällighet, att den gängse traditionen inom fornromerska
historien då fick sin formulering. Sedan år 4.00 f. Kr. hade plebejiska familjer
uppstigit till ämbeten och till presidentskapet, efter år 366 äfven under konsulatets form.
Dessa stora, nya plebejiska familjer bildade tillsammans med patricierna den nya
adeln, ämbetsadeln eller nobiles. l sammanhang härmed blef det romerska
namnväsendet treställigt, i det att ett cognomen såsom kännetecken på nobiles anslöt sig
till prcenomen och nomen. Cn. Flavius, en skyddsling hos censorn för år 310
f. Kr. den store Appius Claudius, gaf på sin tid åt de förnämsta plebejiska släkterna
patriciskt ursprung och patriciska stamfäder, i det att han infogade dem på
konsulslistan från den gamla tiden, då presidentskapet tillkom endast patricierna. Med
sin konsulslista, för öfrigt det första offentliggörandet af denna förteckning, hade
Flavius framgång och han skapade därmed den officiella kronologi, som republiken
följde och som gällde ännu på Polybios’ tid. Han satte den främste plebejen på sintidr
Appii Claudii partivän, Junius Brutus, främst på konsulslistan och gjorde honom
därmed till frihetens grundläggare och konungarnes fördrifvare. Marciernas stora
plebejiska släkt erhöll sin patriciska stamfader en gång i Marcii Coriolani legendariska
person, men framför allt fann den tillträde äfven till konungahistorien. I och
med konung Ancus Marcius hafva dessa förnäma plebejer genom efteråt gjord
manipulation kommit att bestiga tronen. Nu enade man sig också om konungarnes
sjutal. Detta stod nämligen fast, när sabinerna år 290 f. Kr. inträdde i det romerska
statsförbundet. Nu blef också sabinern Titus Tatius romersk konung och
medregent till Romulus. Hade antalet då icke varit fixeradt och färdigt, så skulle man
efter upptagandet af Titus Tatius hafva räknat åtta konungar. Men nu var det icke
längre möjligt att ändra på de sju konungarne, och det fick blifva vid sju, äfven om
de också varit åtta. Man måste nämligen räkna riktigt. Äfven legenden rörande
stadens grundläggning var färdig. De båda Ogulnierna uppreste år 296 f. Kr. en
bild af varginnan med tvillingarne.
10. Italiens eröfring och utjämning af ståndsstridigheterna i Rom.
Förbindelsen med Södern hade redan censorn Appius Claudius planerat år 310^
f. Kr. och påbörjat byggandet af Appiska vägen, som förband Rom med
Campanien, särskildt Capua. Efter det stora samniterkriget afskuro romarne södra Italien
från norr genom ett system af fästningar från Sora intill Aternodalen och
skyddade därmed sin förbindelse med Apulien. En sådan försiktighetsåtgärd var
nödvändig, ty från samniternas sida hade kriget förts med sådant raseri, att man måste
räkna med ett nytt utbrott. I vild förtviflan gjorde samniterna ånyo uppror år 298,
och samtidigt bröto äfven etruskerna löst, men kunde ingenting uträtta. Men ehuru
icke heller samniterna hade någon framgång mot konsuln L. Cornelius Scipio
Bar-batus, erbjödo de icke desto mindre etruskerna direkt hjälp för att afhålla dem från
fred med Rom. De genombröto fästningslinien i mellersta Italien. Af etruskerna läto
nu äfven gallerna vinna sig för kamp mot Rom, ehuru de hållit fred sedan år 338
f. Kr. och blott en enda gång rört på sig under tiden (år 299 f. Kr.). Så uppträdde
nu samniter, etrusker och galler i Umbrien och besegrade romarne vid
Cameri-num år 295 f. Kr., men de voro icke i stånd att behålla fältet, utan drogo sig
tillbaka mot norr, där de få dagar därefter grundligt besegrades af romarne. I den
striden hade konsul P. Decius Mus invigt sig åt döden. År 294 f. Kr. måste
etruskerna sluta sin fred med Rom, och kriget drog sig ånyo mot söder, där efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
