Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Italiens eröfring och utjämning af ståndsstridigheterna i Rom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
406 K. J. NEUMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OCH ROMERSKA REPUBLIKEN.
italiska förbunds militära organisation. Ända till bundsförvantskriget år 90 f. Kr.
stod Rom i .spetsen för detta förbund, hvilket besegrat Karthago och Makedonien
och lagt världen för Roms fötter. Genom intressegemenskapen växte det till styrka
och fasthet och lyckades därför under tiden för Hannibals krig bestå i den största
farlighet. Hannibal hade räknat på förbundets sönderfallande, han torde hafva
öfver-skattat den praktiska betydelsen af kritiska omdömen om Rom, hvilka från
bundsförvantskretsar kommit till hans öron. Starkare än allt annat gör sig intressenas
gemenskap gällande särskildt på det ekonomiska området. På detta område erbjöd
commercium, det privaträttsliga skyddet inom det italiska förbundet, bundsförvanterna
en handgriplig fördel. I förbundet stodo de sig bättre än i sin förra isolering.
Icke heller på den inre utvecklingen inom den romerska staten hafva de två
generationer, under hvilka Rom uppsteg till herravälde öfver Italien, underlåtit att inverka.
Det stora samniterkrigets tid och den väldiga af Appius Claudius företagna
reformen af statsförfattningen och härordningen visa oss det inflytande och den
betydelse, som penningen och det rörliga kapitalet vunnit jämsides med jordegendomen.
Upptagandet af dem, som visserligen ej egde fastighet, men väl penningar, bland
dem, som hade skyldighet att göra krigstjenst, hade möjliggjort den ökning af hären,
genom hvilken samniternas och etruskernas koalition öfvervanns. I Appii Claudii
centurieindelning erhöllo dessa personer numera äfven politiska rättigheter.
Centurie-ordningens sammanhang med jordegendomsväsendet hade upphört, i comitia centuriata
hade jordegarintresset såsom sådant intet att säga, utan blott taxeringsvärdet uttryckt
i penningar. Utan någon som helst åtskillnad hade Appius Claudius öppnat de lokala
tribus äfven för icke-jordegare, och de kunde nu i alla tribus genom sin rösträtt göra
sig gällande öfverallt. Men året 304 f. Kr. gjorde slut på det stora kriget genom en
viktig fred. Därmed hade man icke mer så stort behof af manskap söm under de sex
föregående åren sedan 310 f. Kr., och den nye censorn Q. Fabius Maximus Rullianus
drog år 304 f. Kr. konsekvensen af detta förhållande. Han lemnade visserligen de
icke jordegande medborgarne tillträde till de på lokalindelning hvilande tribus, men
han gjorde dem politiskt mindre betydande därigenom, att den, som ingen jord egde,
hade tillträde blott till någon af de fyra stadstribus. Huru många således de än
månde vara, som icke förfogade öfver fastighet, så kunde de dock med alla sina
röster icke förfoga öfver mera än fyra tribus. Landtribus däremot förbehöllos åt
jordegarintresset, så att detta för sina röster erhöll ett mycket större värde. Den
politiska tyngdpunkten för jordegandet, så karakteristisk för romersk uppfattning,
återställdes och fick verka i dess ursprungliga riktning, och i sammanhang därmed sjönk
den politiska betydelsen hos centuriatcomitierna, för hvilka skillnaden mellan fastighet
i jord och penningar icke kom i betraktande, medan däremot de på de lokala tribus
hvilande och efter dem organiserade folkförsamlingarne stego i betydelse och makt.
Men efter tribus voro de plebejiska folkförsamlingarne indelade, och concilia plebis
berodde på de lokala tribus. Jordegandets politiska öfvermakt kom dem år 304 f. Kr.
åter till godo, men icke centuriatcomitierna. Däraf kom, att numera de plebejiska
församlingarne och deras beslut, de s. k. plebiscita., fingo en betydelse utöfver
centuriat-comitiernas och likställdes med dessa comitiers lagar (leges). Redan tidigare hade
tillfälligtvis enskilda plebiscita, vi veta icke under hvilka former, erhållit äfven
patri-ciernas bifall och kommit till allmänt erkännande, men efter år 304 f. Kr. inträffade
detta i större omfattning. Det ogulniska plebiscitet af år 300 öppnade för plebejerna
tillträde till de dittills uteslutande för patricierna förbehållna prästämbetena,
ponti-fikatet och auguratet, med hvilka förut en stolt adel fick hedra enskilda framstående
representanter ur dess krets. På afslutningen af det stora samniterkriget följde det
fulla likställandet af plebiscita och leges. Detta skedde genom lex Hortensia af år
287 f. Kr. Dessa romerska plebiscit får man ej likställa med moderna. De moderna
plebisciten, såsom det franska, hvilket upprättade Napoleon III:s kejsardöme, och
det, som höjde Italiens enhet till praktisk betydenhet, äro allmänna omröstningar, i
hvilka hvarje medborgare får deltaga. Däremot voro de romerska plebisciten beslut
af det efter tribus indelade romerska folket med uteslutande af partricierna. Det var
bondehären, som förstod att genomdrifva dessa folkbesluts giltighet, på samma sätt
som den förut år 300 hade genomdrifvit en utvidgning af provokationsrätten. Från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
