Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Hannibalskriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
428 K. J. NEUiMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OCH ROMERSKA REPUBLIKEN.
voro de beredda att, om det blef nödvändigt, föra krig mot Karthago. De fordrade
i Karthago, att Hannibal skulle utlemnas till dem, annars hotade de med krig. Den
karthagiska regeringen lät ej Hannibal falla och bestämde sig sålunda för kriget.
Hannibal bragte karthagerna i krig, men icke mot deras vilja, ty kartbagerna
önskade kriget och ansågo det för nödvändigt och oundvikligt. Handelsstater älska
visserligen freden, men icke en fred till hvilket pris som helst. De undvika gärna
kriget, nämligen det krig, som ingenting inbringar, men de föra det gärna och envist
mot konkurrenten, mot rivalen, som gör deras existensvillkor knappare eller blott
inskränker deras framgång i täflingen om vinst. Karthagerna hade företagit sig
grundandet af sitt spanska rike blott för att söka sig en ersättning för sina förluster
i kriget på Sicilien, och de torde från början gentemot romarne hafva umgåtts med
tankar på hämnd, och den svekfulla annekteringen af Sardinien torde ej hafva
af-kylt deras hat, men hvem kunde veta, om icke hämnden blefve genom uppskof för
gammal och tanken på densamma en gång skulle insomna, om de funnit full ersättning
i Spanien? Men detta bekymmer besparade dem nu romarne med Ebrolinien, med
Saguntum. Den situation, då en handelsstat slår till, hade kommit, och det var en
bjudande nödvändighet att slå till. Genom sitt uppträdande i Spanien hafva romarne
framkallat kriget mot Hannibal, men de hade missräknat sig i fråga om Karthagos
krigsberedskap och det raska tempo, som Hannibal genast anslog.
Det goda samförståndet mellan Hannibal och den karthagiska regeringen har
räckt ända till krigets slut. Hannibal misslyckades, icke därför att Karthagos
regering icke hade velat hjälpa honom, tvärtom den understödde och hjälpte, så länge
och så godt den kunde. Däremot hade den genialiske fältherren begått ett stort
räknefel vid bedömandet af de italiska förhållandena. Hannibal hade riktigt
uppfattat kelternas obenägenhet mot Rom, men han underskattade det italiska
förbundets styrka. Inom det italiska förbundet torde man nog hafva pratat och
kritiserat och talat illa om Rom, och detta har man utan tvifvel erfarit i Karthago.
Hannibal fick den uppfattningen, att det italiska förbundet skulle sönderfalla, så snart
Rom vore urståndsatt att med tvång hålla det tillsamman. Det italiska förbundets
medlemmar funno det verksammaste skyddet för sina ekonomiska intressen i
com-merciam med Rom och i det privaträttsliga skydd, under hvilket deras handel och
näringar förkofrades. Därför höllo de mest betydande bland bundsförvanterna fast
vid Rom äfven efter den svåraste motgången, slaget vid Cannae, och mot denna
oväntade hållfasthet hos det italiska förbundet bröts den genialiske fältherrens kraft.
Romarne hade haft för afsikt att skrida till anfall i Spanien och i Afrika. Den
ene af konsulerna för år 218 f. Kr., Publius Cornelius Scipio, skulle öfver Massilia
begifva sig till Spanien, under det att den andre, Tib. Sempronius Longus, skulle
vid Lilybaion göra sig redo att öfvergå till Afrika. När Scipio på väg till Spanien
ankom till Massilia, hade Hannibal för länge sedan brutit upp från Spanien och
kommit in i södra delen af Gallien, han hade redan öfvergått Rhöne, naturligtvis
ofvanför Rhönedeltat, hvars spets man öfverblickar från Arles, mellan Arles och
Avignon. Publius Scipio skickade nu sin broder Gnseus till Spanien; själf återvände
han till Italien, till Etrurien. Men Hannibal tågade uppför Rhöne och öfver Alperna
till det nordliga Italiens kelter, som nyss blifvit kufvade af romarne. Han drog efter
vänstra Rhönestranden uppåt till mynningen af Isére, där man, om man kommer
från söder, kan för första gången skönja Alperna; han drog vidare upp efter Isére
och öfvergick Mont Genis och ankom till de liguriska taurinerna. Detta allt skedde
på hösten 218 f. Kr. Publius Scipio hade ilat öfver Po för att möta fienden, men
hade vid Ticinus motgång i en rytteristrid mot Hannibal. Lika liten framgång hade
han tillsamman med den från Lilybaion i hast ankomne konsuln Tiberius
Sempronius Longus i striden vid Trebia, en biflod till Po på höger hand. Möjligen kunde
den nye konsuln C. Flaminius bringa räddning, denne man af folket från åren 232,
227 och 220 f. Kr.; men vid sjön Trasimenus blef äfven han slagen af Hannibal,
som trängt in i Etrurien genom Arnos sumptrakter. Flaminius själf föll i striden
217 f. Kr. Medan nu Hannibal i östra Italien drog sig längs Adriatiska hafvet mot
söder för att förmå Roms därvarande bundsförvanter till affall, utnämnde man i Rom
Q. Fabius Maximus till diktator och gaf honom till likaberättigad kollega rytteri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
