Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. Konung Philippos af Makedonien, Flamininus och grekerna. - 17. Seleukider, Arsakider, Makkabeer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i hvarandra, kunde föranleda ändring i de romerska krafven. Därför måste Philippos,
som icke kunde hålla ut längre, besluta sig för en afgörande strid. Denna stod
vid Kynoskephalai i Thessalien år 197 f. Kr., och därifrån gick Philippos till
Makedonien såsom besegrad. Han måste i fredsslutet lemna från sig alltsamman,
som han eröfrat, äfven ur Hellas måste han draga sig tillbaka helt och hållet,
han måste utrymma sina fästningar Demetrias, Chalkis och Korint, Greklands fjättrar >
han måste se Thessalien frigjordt från dess beroende af Makedonien. Vid de
isth-miska spelen år 196 f. Kr. proklamerade Flamininus under festförsamlingens jubel de
hittills af Philippos beroende hellenernas frihet. Makedonien var nu mycket
tillhaka-skjutet, långt bakom den ställning, som det hade bildat åt sig år 223 f. Kr. Det
hade varit en hellenisk makt, men var det icke längre. Det var icke heller en stormakt
numera. De af Makedonien beroende grekerna voro numera fria, och äfven acheerna
fingo sin belöning, men aitolerna erhöllo intet. På Peloponnesos kämpade Flamininus
ännu mot den siste konungen af Sparta, Nabis af Eurypontidernas konungahus,
och fråntog o honom Kynuria, Lakoniens östra kust, och anslöt det till acheiska
förbundet. År 194 f. Kr. återvände han till Italien och intågade i Rom såsom
triumfator.
Det var en glänsande personlighet, som här hade trädt i förbindelse med
hellenervärlden, och de befriade grekernas tacksamhet mot honom yttrade sig i
öfversvallande hänförelse. Den förste grek, som i lefvande lifvet vandrat på jorden
såsom en gud, var Lysandros, och Flamininus var den förste romaren. Han fick
af grekerna gudomlig dyrkan och erhöll en egen präst. Här ligger ursprunget till
kejsarkulten.
17. Seleukider, Arsakider, Makkabeer.
År 223 f. Kr. hade i Seleukidernas rike efter Seleukos III Soter följt hans yngre
tjuguårige broder Antiochos III, som varit betrodd med förvaltningen af de öfre
ståt-hållardömena. Han härskade under fulla fyrtio år och förvärfvade i Orienten en hög
berömmelse, hvilken han dock under de sista åren af sin maktutöfning förlorade i
striden mot romarne. Redan år 222 f. Kr. reste sig mot Antiochos den mediske
ståthållaren Molon och understöddes därvid af sin broder Alexandros, ståthållare i Persis.,
Att genast tåga emot de upproriske tillråddes Antiochos af sin fältherre Epigenes. Men
hans minister, kariern Hermias, förmådde honom att hellre först vända sig mot Egypten»
som i besittning af södra Syrien åter började utvidga sig åt norr och genom
besättandet af Seleukeia Pieria till och med lyckats afskära hufvudstaden Antiochia från
hafvet. Alltså angrep Antiochos Ptolemaios Philopator, men han hade ingen framgång,
mot dennes fältherre Theodotos. Nu drog sig Antiochos mot öster, där under tiden Molon
hade upphäft sig till konung och med utgångspunkt i Medien underkufvät Babylonien,
Susiana och en del af Mesopotamien. När Antiochos anryckte ville Molon ånyo draga sig
tillbaka till Medien, men Antiochos afskar för honom återtåget och besegrade honom.
Molon dödade sig själf, och hans lik uppspikades på ett kors. Vid underrättelsen
om Molons undergång dödade sig också hans broder Alexandros, satrapen i Persis,
och därmed var det stora upprorsförsöket kufvadt. Den ränkfulle Hermias hade
beskyllt Epigenes för förräderi och låtit afrätta honom. Sedan Hermias blifvit mördad,
regerade Antiochos på egen hand. Måttfullhet i framgången karakteriserade hans
uppträdande redan vid detta första tåg mot öster, genom hvilket han ånyo fast förenade
de viktigaste bland de öfre satrapierna med sitt rike.
Om Antiochos vid sitt första företag mot Egypten och den egyptiske fältherren
Theodotos ingenting uträttat, så ändrade sig snart nog ställningen för Theodotos. Vid
början af det nya kriget mot Ptolemaios IV Philopator föll Seleukeia Pieria genom
förräderi i Antiochos’ våld, Theodotos öfvergick till honom och öfverlemnade
åt honom Tyros och Ptolemais. Seleukeia Pieria stannade varaktigt i Antiochos’
våld, men Syriens södra del kunde han ej vinna, enär han år 217 f. Kr. blef besegrad
vid Raphia, i sydligaste delen af filistéernas land.
Men Antiochos var en seg natur och lät icke genom en motgång afskräcka sig
från vidare planer och företag. Hans plan var nu att återupprätta Seleukidernas,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
