Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. Seleukider, Arsakider, Makkabeer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
436 K. J. NEUMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OCH ROMERSKA REPUBLIKEN.
Emellertid låg det för närmaste tiden hvarken i romarnes eller Antiochos’ afsikter
att för dessa meningsskiljaktigheters skull föra krig, ty om så icke varit händelsen,
skulle de icke under fyra år från år 196 f. Kr. fört underhandlingar med hvarandra.
Romarne voro beredda att göra eftergifter och ville lemna åt konungen hans
förvärf i Asien, men fordrade, att han skulle uppgifva Europa, uppgifva Thrakien.
På detta sätt tillspetsade sig striden mellan romarne och Antiochos så, att den kom
att gälla Thrakien. Men från två håll nödgades Antiochos att absolut icke göra
eftergifter och icke söka att undgå kriget. Dessa två makter, som pressade till krig,
voro Hannibal och aitolerna.
Efter det andra puniska krigets slut styrdes Karthago af Hannibals inflytande,
men emot den slagne fältherren uppväxte en opposition, som hade stöd hos romarne,
hvilka icke utan grund misstrodde Hannibals afsikter. Så nödgades Hannibal att år
196 f. Kr. fly från Karthago, han begaf sig till Ephesos och konung Antiochos’
hof. Där sökte han oaflåtligen förmå Seleukiden till krig mot romarne. Detsamma
gjorde också aitolerna, som efter romarnes fred med konung Philippos kände stor
missräkning, emedan de ingenting fått vid fredsslutet, och deras ställning hade heller
icke förbättrats därigenom, att de nu hade att hålla sig icke till Makedonien utan
till Rom.
Antiochos var i besittning af Thrakien, så att föremålet för striden mellan Rom
och honom befann sig i hans händer. Därför kunde han lugnt låta sakerna utveckla
sig och i värsta fall föra ett
försvarskrig mot Rom. Att
börja ett anfallskrig mot Rom
låg icke i hans intresse och
att nedslå Roms makt var för
honom omöjligt utan
Makedoniens hjälp. Men för att
vinna denna, hade han
närmast måst afträda Thrakien
till Makedonien, d. v. s. afstå
från just det område, om
hvilket striden mellan honom
och romarne rörde sig.
Någonting annat än återställan-
Mynt med bild af
Antiochos den Store.
det af seleukidiska riket i
dess gamla gestalt har aldrig
varit hans afsikt, att förvärfva
ledande ställning i Grekland
ännu mindre, att söka minska
romarnesinflytande,har aldrig
ens fallit honom in. Att på
samma gång behärska Iran
och Västern hade dessutom
varit en omöjlighet.
Men Hannibals afsikter
gingo ut på någonting helt
annat. Han dref, såsom man
träffande anmärkt, icke en
seleukidisk utan blott en mot Rom fientlig politik. Han sträfvade efter romarnes
förödmjukande och önskade för detta ändamål begagna Seleukidernas makt såsom
ett medel, han hoppades att kunna locka Antiochos till ett så väldigt företag. Hans
mening var att mot Rom lössläppa en storm utan like ända intill Hercules’ stöder,
från de ännu icke tillfredsställda eller vid Roms välde fullt vanda spanska
provinserna, från Makedonien, som han ville förena i ett förbund med Seleukidernas makt.
Han hoppades att själf till angrepp på Rom få föra Seleukiden i spetsen för hans
här till Italien och trodde, att i sådant fall äfven Karthago skulle träda fram ur sin
overksamhet och göra ett nytt angrepp. Hänsyn till Antiochos och Seleukidernas
rike var för Hannibal en bisak.
Antiochos handlade emellertid klokt, då han icke helt lät taga sig i släptåg af
Hannibal. Hannibal sökte rycka honom med på oöfverskådliga företag, själfva
början till ett genomförande af hans plan skulle ögonblickligen föranledt Thrakiens
uppoffring, och äfven det stora företagets lyckliga genomförande hade icke kunnat
bereda Seleukidens rike ersättning för hela kampen. Detta var geografiskt en
omöjlighet. Därför afslöt också Antiochos icke förbundet med Makedonien, och på ett
tillintetgörande af Roms makt, såsom Hannibal ville, gick han ej med.
Han skulle hafva handlat klokt, om han helt och hållet förblifvit på defensiven.
När han gick öfver till Grekland och där angrep romarne, så gjorde han detta
förledd af aitolerna, som valt honom till aitoliska förbundets öfverfältherre och till
skydd för den grekiska friheten kallade honom öfver hafvet. Han landade år 192
f. Kr. vid Demetrias, som aitolerna hade försett med besättning, förenade sig med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
