Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. Seleukider, Arsakider, Makkabeer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
442 K. J. NEUMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OCH ROMERSKA REPUBLIKEN.
’exklusivitet, som den fordrar och befordrar, dragit mycket svårt lidande öfver
sitt folk. Sedan längre än ett århundrade har judendomen börjat att uppgå i de folk
och nationer, som hysa dem. Denna utveckling är ingalunda allmänt önskad af
udarne själfva, men där den inträder och lyckas, har Talmuds exklusivitet redan
måst gifva vika. Vetenskapen i Talmud och dess tillgodogörande för religionshistoria
och världshistoria befinner sig ännu i den första begynnelsen, men den eger
onekligen en framtid. Hvad som måste förgås i lifvet, skall bestå i vetenskapen. Men att
den gamla historien och den nya höra tillsamman på det närmaste och beröra
hvarandra i väsen och kärna, därpå peka Talmud och judendomen. Frågan om
judiska folkets uppgående i de andra folken står icke nu för första gången på
dagordningen, detta var en aktuell fråga äfven under den hellenistiska tiden. Efter all
sannolikhet skall svaret nu utfalla annorlunda än i Antiochos Epipbanes’ och
Makkabeernas dagar. Hellenismens och romartidens judendom i Palestina är afslutad,
men den har trots detta utöfvat en universell verkan, på hvilken den ej tänkte och
hvilken den ej ville, i kristendomen och i kyrkan.
18. Antigonidernas fall, Karthagos och Korints undergång.
Antiochos Epiphanes och Judas Makkabeus äro individualiteter, och de träda oss
till mötes såsom sådana. Alltsedan Alexander den Stores dagar har det icke fattats
personligheter i hellenismens värld. Äfven i den forngrekiska historien märka vi
skillnaden mellan människorna sedan Hesiodos’ dagar, de äro hvarandra olika. I motsats
till detta erbjuder oss den gammalromerska historien endast typer, inga utpräglade
personligheter, och detta förhållande beror svårligen endast på traditionens
beskaffenhet. Det ser nästan ut, som om den gamla tidens romare hade mera liknat hvarandra
i det stora hela än deras grekiska samtida. Den fornromerska historiens förste mest
i ögonen fallande personlighet tillhör det stora samniterkrigets tid, det är den store
Appius Claudius, den väldige censorn för år 310 f. Kr. Sedan saknas individuella
personligheter ända intill C. FJaminius och P. Scipio Africanus den äldre. Men
senare möta de oss i större antal. Hvarpå kan detta bero? Icke blott därpå, att
den samtidiga historieskrifningen nu uppenbarar sig i litterär form, fastmera därpå,
att människorna nu blifvit andra genom inflytande af den grekiska bildning, som
kommit till Rom. Den har individualiserat romarne och äfven skapat motsatser.
Nästan ännu mera individuell än en Scipios och en Flaminii glänsande gestalter
ter sig för oss den gamle Catos knotiga gestalt i all dess landtliga ursprunglighet,
som gör motstånd mot hellenismen men motvilligt ryckes med af densamma. Med
hela sin själ är han fäst vid gammal inhemsk sed och forntida tänkesätt och
obenägen mot det nya i tidens väsen, sådant som det framträder förkroppsligadt hos
Scipio-nerna. Härtill kommer hans misstroende mot dessa förnäma män. Han var själf
till börden visst ingen bonde, men bondens art fortlefde kraftigt hos honom. Han
upphöjdes alltmera steg för steg, och under de sista åren af sin lefnad torde han
hafva varit den mäktigaste mannen på jorden, men icke desto mindre förblef han
intill sista andedraget en bonde, - en bonde i all sin duglighet och med alla sina
svagheter.
Efter kriget mot Hannibal behärskade Publius Scipio senaten, men gaf efter
för hans inflytande, när man betrodde Glabrio, när man betrodde hans egen broder
Lucius och honom själf med förandet af kriget mot Antiochos. Cato och Publius
Scipio voro nästan jämnåriga, den förre född år 234 f. Kr. och Scipio antagligen ett
år tidigare. Ett viktigt härkommando förde Scipio redan år 211 till Spanien, och
han blef konsul 205 f. Kr., medan Cato först tio år senare uppnådde konsulatet.
Det spända förhållandet mellan dem båda bestod redan vid den tid, då förutvarande
konsuln Cato såsom krigstribun under Glabrio afgick till Grekland, och efter kriget
började Cato redan år 189 f. Kr. sin kamp mot Glabrio, på hvilken två år senare
följde kampen mot Scipionerna själfva. Det rörde sig därvid om bytet från kriget
mot Antiochos och om P. Scipios förhållanden till konungen. Oppositionen mot
Scipionerna utgick från Cato, den opererade med den makt att döma till plikt och
böter, som tribunerna och de plebejiska folkförsamlingarne innehade. Ingen torde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
