Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. Seleukider, Arsakider, Makkabeer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ANTIGONIDERNAS FALL, KARTHAGOS OCH KORINTS UNDERGÅNG.
443
Makkabeernas mynt.
Originalen i Königl. Miinzkabinett i Berlin.
väl vilja påstå, att icke Scipionerna till personlig nytta användt byte från kriget.
Fullkomlig oegennytta på detta område är någonting alldeles nytt, och till och med
det rent juridiska svaret på frågan, hvad som egentligen var lagligt i fråga om byte
omkring år 190 f. Kr., försvåras just därigenom, att denna fråga sannolikt för allra
första gången uppenbarade sig vid de celebra rättegångarne mot Scipionerna. Dessa
processer voro politiska, tillkomna i afsikt att komprometterna och störta Scipionerna.
I detta afseende uppnådde Cato sin afsikt. År 184 f. Kr. dömdes Lucius Scipio och
räddades från fängelset blott genom inskridande af folktribunen Tiberius Sempronius
Gracchus. Saken mot Publius Scipio fullföljdes icke, men äfven han var politiskt
oskadliggjord. Cato blef censor och tog i denna egenskap hästen från L. Scipio och
utstötte honom därmed ur riddarståndet. P. Scipio lemnade Rom och slog sig ned
i sin villa vid Liternum i Campanien, där han redan år 183 f. Kr. afled i sin ålders
femtioandra år. Icke ens som död ville han tillbaka till Rom, han förbjöd sin maka
att begrafva honom i de romerska Scipiografvarne. Därför blef Hannibals besegrare
begrafven vid stranden af Liternum.
När tribunen Tiberius Gracchus inskred och förbjöd L. Scipios häktning, förklarade
han, att han vore fiende till Scipionerna och ville så förblifva, men Africani dotter
gifte sig med honom efter faderns död. Denna dotter var Cornelia, »Gracchernas moder».
Samma år, då P. Cornelius Scipio Africanus afled, eller år 183 f. Kr., dogo äfven
Hannibal och Philopoimen. Detta var de tre stora dödsfallens år.
Vid fredsslutet med Antiochos hade romarne gjort anspråk på Hannibals utlemnande,
men Antiochos lät honom undkomma till Kreta, och från Kreta hade han begifvit
sig till konung Prusias i Bithynien. När Flamininus äfven här begärde hans
utlemnande, dödade sig Hannibal genom att intaga gift.
Fastän romarne icke begagnat sina segrar i Orienten till att där förvärfva land,
härskade de icke desto mindre där redan genom sitt inflytande.
Aflägsnad från den grekiska politiken och trots sitt förhållade i kriget mot Antiochos
icke ens i Thrakien af romarne gjord skadeslös, tänkte konung Philippos af Makedonien
städse på hämnd och rustade sig till krig mot romarne, hvilka å sin sida voro villiga
att börja detta krig redan år 183 f. Kr. Men den gången lyckades det för konungen,
för hvilken läget då icke var gynnsamt, att hos romarne utverka fred genom sin i Rom
omtyckte son Demetrios. Likväl rustade han fortfarande och förberedde sig på allt
både i militäriskt och finansiellt afseende och tänkte på att mot Italien hetsa Donaufolken,
i synnerhet bastarnerna. Att romarnes anläggning af Aquileja år 181 f. Kr.
motverkade dylika planer, är icke osannolikt. År 179 f. Kr. dog konungen utan att
hafva fått hämnd, och hans efterträdare blef icke harjs af romarne gynnade yngre son
Demetrios - fadern hade nämligen redan år 181 låtit afrätta honom - utan Perseus.
Denne öfvertog en utmärkt krigshär och de bästa finanser. Han sökte anknyta
förbindelse med helJenismens stater och fann hjälp i Hellas, så att romarne
började befara, att han hotade deras hegemoni öfver grekerna. Konung Eumenes II
af Pergamon, som år 172 f. Kr. besökte Rom, hetsade till krig mot Makedonien.
Romarne beslöto sig för krig utan att Perseus kunde hindra det, och kriget
började år 171 f. Kr. Eumenes och konung Prusias stodo på romarnes sida, men
Illyriens konung Genthios höll med Perseus. Lucius Aemilius Paullus, en son till
honom, som blef besegrad vid Cannae, vann såsom konsul år 168 f. Kr. den seger,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
