- Project Runeberg -  Världshistoria / Forntiden /
444

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. Seleukider, Arsakider, Makkabeer.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

444 K. J. NEUMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OCH ROMERSKA REPUBLIKEN.

som afgjorde detta krig. Den 22 juni år 168 f. Kr. besegrades konung Perseus i
slaget vid Pydna på det mest afgjorda sätt och togs till fånga på Samothrake. Året
därpå, 167 f. Kr., förde honom Paullus i triumf till Rom. Den fångne konungen
internerades i Alba vid Fucinosjön och dog där år 165 f. Kr. Härmed är
Antigonidernas ätt ute ur historien. Romarne uppdelade Makedonien i fyra republiker, som
sinsemellan fingo hvarken connubium eller commercium, och det illyriska område,
som konung Genthios hade förlorat till romarne, splittrades i tre stater.

Rhodos hade företagit sig att några månader före slaget vid Pydna vilja
förmedla freden och fick nu bota för detta, ehuru det icke tagit parti för Perseus. Till
och med Cato uppträdde för rhodiernas sak, men de förlorade detta oaktadt sina
besittningar på kusten af Karien. Äfven det acheiska förbundet hade gentemot
romarne uppträdt fullt korrekt, men trots detta misstänktes tusenden af ansedda acheer
taga parti för Perseus. De begåfvo sig till Rom för att bevisa sin oskuld, men fasthöllos
såsom gisslan och internerades inom de italiska städerna. Polybios, son till den
acheiske strategen Lykortas, hade redan i Grekland kommit i förbindelse med sönerna
till Aemilius Paullus, i synnerhet med Publius, hvilken Paullus hade öfverlåtit till
adoption åt den barnlöse sonen till Scipio Africanus. Denne Publius blef sedermera
Scipio Aemilianus med tillnamnet Africanus Minor eller den yngre. Just denna
tidigare bekantskap kom nu Polybios till godo. Han fick stanna i själfva Rom, han
upptogs som en vän inom Scipionernas krets och var en stor beundrare af den
romerska staten och dess aristokrati.

Det byte, som Aemilius Paullus hemförde från Makedonien, var så betydande och
utöfvade ett sådant inflytande på de romerska finanserna, att man hädanefter icke
längre upptog af romerska medborgare den direkta skatten, som benämndes tributum.

Makedoniens fall ändrade också Roms förhållande till Karthago. Efter
Hannibals flykt från Karthago år 196 f. Kr. voro romarnes förbindelse med Karthago
goda, och det antiromerska partiet hade trängts tillbaka. Man kom öfverens med
hvarandra, emedan de materiella intressena därigenom förkofrades. Handeln och
välståndet i Karthago fingo åter ett väldigt uppsving, italiska köpmän slogo sig för
handelns skull ned i Karthago, som fortfarande var och förblef den största
handelsstaden i Väster. I Antiochos’ krig hade Karthago trots Hannibal icke deltagit^
ännu i mer än tjugu år fortfor det goda förhållandet. Så länge Makedonien fanns,
så länge Makedonien och Karthago kunde sluta förbund med hvarandra, var det
klokt att icke reta Karthago. Men genom slaget vid Pydna kom en känsla af allmakt
öfver romarne, och de uppträdde nu öfverallt med fullkomlig hänsynslöshet. Äfven
den romerske köpmanen blef nu brutal gentemot konkurrenten.

Visserligen hade med Aemilius Paullus Scipionernas parti åter blifvit mäktigt,
men i senaten var likväl den gamle Cato den mäktigaste mannen. Det var en olycka
för Karthago, att en beskickning, såsom det vill synas, år 157 f. Kr. förde Cato
personligen till Karthago. Stadens blomstring, dess rikedom, dess rustningar satte honom
i häpnad, hos honom uppstod öfvertygelsen, att Karthago alltjämt innebure en hotande
fara för Rom. Af denna anledning höll han numera stadens förstöring för en
bjudande nödvändighet och gaf vid hvarje möjligt tillfälle denna sin öfvertygelse uttryck
i senaten med sitt praeterea censeo. Konsuln var ordförande i senaten, men han
väckte icke förslag. Rättigheten att framställa sådana var förbehållen åt de enskilda
senatorerna, som då ordföranden sporde dem om deras mening hade att svara med
en hemställan. Till hvarje framställdt förslag hade de rättighet att foga andra. Man
föreställe sig, hvilken verkan det måste hafva, när en man som Cato hvarenda gång
han hade att afgifva sitt votum i senaten, lät detta städse åtföljas af ett nytt förslag
om Karthagos förstöring. Detta ligger nämligen i hans praeterea censeo: »dessutom
anser jag att Karthago bör förstöras». På detta sätt blef den gamle Cato en
dödgräfvare åt Karthago.

Den andre dödgräfvaren var den numidiske konungen Masinissa. Han omslöt
det karthagiska området därigenom, att han besatte handelsplatserna i söder om
lilla Syrtenviken, och romarne förklarade honom härtill berättigad år 161 f. Kr.
Längre fram framställde han anspråk på de stora slätterna vid Bagradas och de
femtio städernas område på båda sidor om floden Tusca. Än en gång blefvo rö-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:06:44 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/1/0464.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free