Världshistoria / Forntiden / 447 (1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19. Alexandriner och pergamener. Roms hellenisering.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Nilfloden. Marmorgrupp i Vatikanska museet i Rom.

Efter fotografi af Anderson, Rom.


19. Alexandriner och pergamener. Roms hellenisering.

Ursprungligen ämnade Polybios afsluta sin historiska skildring af den romerska
statens uppkomst med slaget vid Pydna, men verket var icke färdigt, då Karthago
och Korint föllo. Då utvidgade han den ursprungliga planen och förde
framställningen fram till tiden för den karthagiska statens och det acheiska förbundets
tillintetgörelse. Men därvid hade han klart för sig, att det bestämmande
afgöran-det redan fallit vid Pydna och att romarne år 146 f. Kr. endast drogo
konsekvenserna däraf. Äfven deras förhållande och deras ton i beröringen med andra makter
ändrade sig omedelbart efter slaget vid Pydna på en gång, efter Makedoniens fall behöfde
de icke längre visa någon hänsyn. Med ens uppträdde de brutalt äfven mot förutvarande
vänner. Att de gentemot Karthago, som efter år 196 f. Kr. alltigenom sökt vara
tillmötesgående, började spela på andra strängar, har redan påvisats. Äfven deras
vän Antiochos IV Epiphanes i Syrien skulle få märka detta, men allra tydligast fick
deras villiga verktyg, Eumenes II af Pergamon, känna det. Tiderna hade nu blifvit
helt andra.

Antiochos Epiphanes fick erfara deras nya skick i Egypten. Det var kriget med Pyrrhos
som inledde kombinationen af hellenistisk och romersk politik, och det var ingen
slump, att romarne år 273 f. Kr. slöto ett förbund med Ptolemaios II Philadelphos;
de voro beredda att understödja äfven hans son, Ptolemaios III Euergetes i kriget
mot Seleukos II Kallinikos. Den beståndande motsatsen mellan Ptolemeerna och
Makedoniens Antigonider kunde under konung Ptolemaios IV Philopator och konung
Philippos endast bidraga till goda förhållanden mellan Rom och Egypten. Under
hungersnöden i Italien år 210 affärdade romarne en beskickning till Alexandria med begäran om
spannmål. I sina sista önskemål lärer konung Philopator hafva anförtrott sin
omyndige son i romarnes beskydd. Bland de tre sändebud, som år 201 f.
Kr. gingo till Alexandria för att tillkännagifva segern öfver Hannibal, befann sig
äfven M. Aemilius Lepidus såsom förmyndare för det kungliga barnet i Egypten,
för Ptolemaios V Epiphanes. Men på ett sådant förmynderskap åberopade sig icke
romarne gentemot konung Philippos, då de af honom fordrade uppgifvande! af de af
honom tagna ptolemeiska besittningarne i Mindre Asien och i Europa, ty hade
de gjort detta, skulle de måst föra krig äfven mot Antiochos III, som ju hade
ingått förbund med Antigoniderna för att utplundra den omyndige Ptolemaios. Men
huru det. än må förhålla sig med den juridiska betydelsen af Ptolemaios IV Philo-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>