Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19. Alexandriner och pergamener. Roms hellenisering.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
452 K. J. NEUMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OCH ROMERSKA REPUBLIKEN.
till Eumenes II och den förut nämnda kvinnan från Ephesos, om icke Attalos III
testamentariskt förfogat öfver riket och bortskänkt det åt romarne. De mottogo också
det testamenterade arfvet, men Aristonikos tog det genast i anspråk för eger*
räkning. Han betjenade sig af fattigt folks och slafvarnes missnöje, befriade och tog
i sin tjenst de missnöjde. Då han benämnde dem heliopoliter, torde han svårligen»
hafva anticiperat Campanellas solstat, utan afsåg väl att med dem grundlägga och
bebygga en stad, som skulle heta Heliopolis eller Solstaden.
Emellertid höll man i själfva Pergamon hans förehafvanden för så betänkliga^
att man gjorde stadens lägre befolkning till borgare och gåfvo den förras
rättigheter åt kronans och städernas slafvar. En del af sitt fädernerike hade Aristonikos.
verkligen redan vunnit, när år 131 f. Kr. konsul P. Licinius Crassus uppträdde i
Asien. Aristonikos segrade det följande året öfver prokonsuln vid LeucaB, Crassus
flydde men dödades i Thrakien. Emellertid hade M. Perperna, konsul för år 130^
bättre framgång, han slog Aristonikos samt bemäktigade sig hans person och skickade
honom till Rom, där han sattes i fängelse och stryptes. År 129 f. Kr. ordnade konsul
Manius Aquillius Asien såsom romersk provins, och Gaius Gracchus lyckliggjorde
provinsialerna med de romerska skatteförpaktarne. Nu härskade romerskt inflytande
i Asien och Afrika och hade dessutom tagit stora och rika områden under direkt
förvaltning. I Rom hade alltid funnits rikt folk, men nu strömmade hela världens,
skatter till Italien och dess hufvudstad och kommo i händerna på dem, som utöfvade
herraväldet, och på dem, som förstodo att skaffa sig bekväma aftal med de härskande.
Men de fattige blefvo alltmera fattiga.
Vid sidan af Alexandria hade också Pergamon blifvit en bildningens och forskningens,
medelpunkt, och det öfverglänste Alexandria genom sin rika och karakteristiska konst.
Storstad hade Pergamon blifvit under Eumenes II, under samme regent blef det
äfven en storstat. Den pergameniska skulpturens betydenhet är emellertid äldre, den
går tillbaka till Attalos I, som i följd af sin seger särskildt öfver galaterna lät
uppresa statyer i Pergamon, och äfven lät på Akropolis i Athen bekosta en dylik helgad
minnesvård. I det Kapitolinska museets döende galler se vi ett fulländadt exempel
på pergamenisk skulptur. Likaledes på grund af sina segrar lät Eumenes II uppföra
det väldiga Zeusaltaret, hvars skulpturer man nu beundrar i Berlin. Ett ställe i de»
eljes föga bekante latinske författaren L. Ampelii Liber memorialis, i hvilken
marmoraltaret med gigantkampen räknas bland världens underverk, föranledde altarets
återupptäckande. Äfven det pergameniska bibliotekets bildande går väl tillbaka till denne
konung, ej till hans fader Attalos I. När under Eumenes rivaliteten mellan det
pergameniska och det alexandrinska biblioteket föranledde Ptolemeerna att förbjuda
utförseln af papyros, ersatte man i Pergamon papperet med pergament. Biblioteket
blef äfven i Pergamon en härd för vetenskaplig forskning. I Alexandria gjorde biblioteket
det möjligt att åstadkomma Aristophanes’ från Byzantion textredaktioner. Den störste
alexandrinske lärde, Eratosthenes från Kyrene, utöfvade sin verksamhet till långt fram
under Ptolemaios V Epiphanes, och hans aristoteliska metod verkade vidare på filologen
Aristarchos från Samothrake, som är sund i exegesen och kritiken. Man kan icke
påstå, att Pergamenerna med filologen Krates från Mållös skulle hafva öfverträffat
alexandrinerna. En god biblioteksman torde han hafva varit, men detta var numera
ingen stor konst, sedan de alexandrinska katalogerna kommit till stånd. Men att
åstadkomma dessa på en tid, då ingenting fanns af förarbeten på detta område, var ett
vetenskapligt stordåd. För öfrigt hindrades Krates från sund filologisk exeges genom
inflytande från stoicismen. Men stoisk Homerostolkning är icke filologi, den är dogmatik^
För vetenskapernas vetenskap däremot, for den filosofiska forskningen, voro
Alexandria och Pergamon icke rätta platserna. Äfven om den athenska statens politiska
betydelse stod tillbaka för acheernas och aitolernas, äfven om Athen måste stå tillbaka
för Alexandria och Antiochia, så var dock Athen fortfarande den rätta jordmånen för
filosofien. Visserligen var tiden för Roms uppstigande till herravälde öfver
Karthago-och hellenismen icke särdeles gynnsam för filosofisk forskning, ty stat och krig,
affärsverksamhet och handel lockade de mest löftesrika förmågorna, men Athen upprätthöll
äfven då med en viss framgång den filosofiska traditionen. Den civilrättsligt
garanterade ställning, som åtminstone de viktigaste athenska filosofskolorna intogo, möjlig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
