Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 20. Världshandel och ekonomisk utveckling efter de puniska krigen. Tiberii Gracchi jordreform.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Titelbild efter en romersk sarkofag.
20. Världshandel och ekonomisk utveckling efter de puniska krigen.
Tiberii Gracchi jordreform.
På Karthagos ruiner fällde Scipio tårar öfver fiendernas öde och tänkte på lyckans
obeständighet, som gudomen satt som ett hotande öde för folk, städer och riken.
För hans minne och öfver hans läppar kommo Hektors ord:
En gång kommer den dag, då det heliga Ilion faller,
Priamos själf och Priamos’ folk, lanskunnige kungens.
Och för sin vän Polybios tillstod han sitt bekymmer för Roms öde. På höjdpunkten
af makt och framgång stod Rom och med Rom Italien, då den acheiske strategsonen
Polybios året efter slaget vid Pydna, 167 f. Kr., inträdde i Scipionernas krets
i Rom och de senatoriska sällskapskretsarne. Han lärde sig att beundra detta
Rom och sökte förklara för sig orsakerna till dess storhet. Han företog sig att
för sina landsmän skrifva historien om det romerska världsherraväldets
uppkomst. Detta herravälde öfver världen hade Rom eröfrat under senatens styrelse,
och för Polybios’ betraktelsesätt fogade sig senaten jämte öfriga maktfaktorer till
en harmoniskt samverkande enhet. Den romerska författningens förträfflighet syntes
för honom vara orsaken därtill, att den romerska staten så snart hade kunnat
resa sig efter det djupa fallet vid Cannae. I denna författning såg han den
harmoniska sammanfattningen af monarki, aristokrati och demokrati, i konsulernas
monarkiska ställning, i senatens aristokrati och i folkförsamlingarnes demokrati. Det
undgick honom, att Rom då helt enkelt var en aristokrati, att senaten ensam
regerade, och att harmonien hade sin förklaring däri, att ämbetsmännen redan länge
hade underordnat sig senaten och att folkförsamlingarne icke heller direkt
motverkade densamma. Denna imponerande ställning hade senaten uppnått genom att
förverkliga grundsatsen noblesse oblige, och den skulle också hafva kunnat häfda denna
ställning genom ett följdriktigt, oaflåtligt iakttagande af samma grundsats. Men
senatorerna hade redan dukat under för frestelsen att draga personlig fördel af statens
egendom och detta därtill i öppet och medvetet trots mot lagarne. Världsherraväldet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
