Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 20. Världshandel och ekonomisk utveckling efter de puniska krigen. Tiberii Gracchi jordreform.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
456 K. J. NEUMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OCH ROMERSKA REPUBLIKEN.
hade stegrat världssamfärdseln, och denna verkade, såsom alltid, i olika riktningar,
hämmande eller påskyndande. Den lyfte somliga till välstånd och rikedom, medan
den å andra sidan skadade och förödde andra och särskildt ruinerade det italiska
bondeståndet. En agrarisk reform var oundgängligt nödvändig, och senaten hade
nog kunnat behålla sin ställning, om den själf tagit denna reform i sin hand,
men därtill kunde den af materiell egoism ej besluta sig. Därför företogs reformen
utan senaten och mot senaten, och därmed inleddes för senaten en nedgångens och
förfallets tidsålder.
Men huru hade det kunnat gå därhän, att denna tid med en liflig samfärdsel
decimerade den romerska bondeklassen? Huru bedrefs den tiden jordbruket?
Rom hade i sammanhang med sina segrar i allmänhet låtit de öfvervunna folken
och stammarne afträda en del af deras områden, i de flesta fall en tredjedel, och
denna jord blef romerska statens egendom. Dessa eröfringar utvidgade den s. k.
äger romanas särskildt under tiden tör Italiens eröfring och grundläggandet af det
italiska förbundet, efter det latinska förbundets upplösning och före de puniska
krigens begynnelse. I stora osammanhängande stycken låg detta jordområde utströdt
genom hela Italien. Detta var äger publicus eller statsdomänerna. Af dessa domäner
afstod staten strax en del och fördelade den till fri egendom i synnerhet vid
anläggningar af kolonier d. v. s. gränsfästningar. Äfven där vi iakttaga grundläggandet
af en ny landtribus, har staten alltid upplåtit åtminstone en del af den eröfrade
jorden till nybyggarne och detta med full eganderätt. Men den återstående större
delen förblef i statens ego. Staten nyttjade denna delvis, men blott i ringa
utsträckning genom förpaktning, hufvudsakligen därigenom, att den mot erläggande af
penningar gaf tillåtelse till besittningstagande. Detta var för staten högst bekvämt
såtillvida, som den kunde åt besittningstagaren öfverlemna allt det öfriga utan att
behöfva bebygga lägenheten eller lemna ens det ringaste till inventarier för gården.
Enligt den allmänna grundsatsen kunde hvem som helst göra anspråk på tillstånd
att taga i besittning statsjord, men bruk af sådan tillåtelse kunde endast kapitalstarkt
folk göra. Efter penningväsendets uppkomst vid sidan af naturalhushållning från
och med andra hälften af 4:de århundradet f. Kr., var kapital disponibelt i Rom,
och de transmarina krigens tidehvarf tillförde Italien öfverflöd på arbetskraft. Ty
krigsfångar blefvo slafvar, och om man under de italiska krigen dragit sig för en sådan
praxis, så fanns ingen anledning till en sådan hänsynsfullhet mot främlingar från
andra sidan hafvet. I stora massor kommo nu slafvar till Italien, där slafveriet
ditintills icke spelat någon större roll. Men segrarne tillförde Rom äfven penningar,
och romarne kunde nu uppträda såsom köpare på Österns stora slafmarknader.
Under dessa omständigheter stegrades intresset för besittningsrätt till statsjorden,
hvars uppodling och brukning blef lönande, i samma mån som billig arbetskraft
stod till buds. Ju mer den enskilde kapitalisten kunde slå under sig af
statsdomänerna, desto större blef hans vinst, och man blef till sist tvungen att sätta en
gräns för storkapitalisternas spekulationsifver och bestämma ett maximum af i besittning
och bruk tagen statsjord. Detta skedde genom den liciniska åkerlagen, men icke år 367
f. Kr., såsom den senare republikens förfalskade historia framställt saken, utan först efter
kriget mot Hannibal, år 196 f. Kr., då en folktribun för sagda år, L. Licinius Lucullus,
frambar detta lagförslag. Han bestämde, att ingen finge förskaffa sig mer än 500
plogland af äger publicus eller skicka mer än 100 stora nötkreatur och 500 stycken
småboskap på statsdomänernas betesmarker. Ej heller fick innehafvaren af dylik
statsjord sysselsätta endast slafvar, utan måste han äfven använda ett bestämdt antal
fria arbetare. Denna lag hade gällande kraft sedan år 196 f. Kr., men den stod,
såsom man säger, blott på papperet. Herrarne togo icke notis därom utan öfverträdde
lagen på alla möjliga sätt och betalade knappast de ursprungligen fordrade afgifterna.
Denna statsjord, som dock hela tiden förblifvit statens egendom, betraktades af
inne-hafvarne såsom privategendom, och vid brukningen sammanslogs sådan jord med
den verkliga privategendomens och behandlades såsom denna till och med vid
arf-skiften. År 167 f. Kr. talar den gamle Cato om denna lag såsom ännu gällande, men
vi, tillfogar han, handla i allt tvärtemot densamma, och vi göra detta utan att
riskera laga påföljd. Senatorsståndet var alltså medvetet om det straffbara och lag-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
