Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 23. Sulla och reaktionen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
23. Sulla och reaktionen.
Under bundsförvantskriget hade romarne haft svårigheter äfven i Orienten, i det
att konung Mithradates af Pontos drog nytta af förvecklingarne i Italien. Namnet
på Svarta hafvet, Pontos, tillades äfven en del af Kappadokien, Kappadokien vid
Pontos, i motsats till Kappadokien vid Tauros. Det betecknar Mindre Asiens nordkust
åt Kolchis till. Boende mellan phrygiska och armeniska grannar och besläktade med *
båda, hade kappadokierna tidigt kommit under iranskt kulturinflytande liksom
armenierna. Kappadokiens splittring i ett inländskt och ett vid hafvet beläget rike hade
försiggått i makedonisk tid. Den familj, som kom till makten vid Pontos, kan man
följa tillbaka i tiden ända till år 360 f. Kr. till den Ariobarzanes, som då härskade
Öfver Kios i Mysien vid Marmarasjön. Dennes sonson grundlade åt sig år 281 f. Kr.
ett välde i Kappadokien vid Pontos. Han hette Mithradates med tillnamnet Ktistes,
»grundläggaren», och var den förste, som antog konungatiteln. Familjen följde
grundsatsen: »Behåll det, som du har, och tillegna dig det, som du icke har». Dess
område utvidgades vid kusten och i landets inre. När romarne år 133 f. Kr. tillträdde
arfvet efter Attalos och hade att bekämpa tronkräfvaren Aristonikos, understödde
dem Mithradates Euergetes och erhöll därför Storphrygien, hvilket romarne dock icke
läto öfvergå på hans omyndige son Mithradates Eupator, som år 121 f. Kr. efterträdde
sin fader men ännu i tio år stod under sin moders förmynderskap. Från
Cherso-nesos på Krim i närheten af Sevastopol kallad till hjälp mot skyterna, fogade
Mithradates Eupator genom sin fältherre Diophantos till sitt rike det bosporanska området
från Pantikapaion och sträckte steg för steg sina eröfringar så långt, att Svarta hafvet
nästan på alla sidor omgafs af hans rike. Hans försök att åtkomma Kappadokien
tillbakavisade Sulla såsom ståthållare i Pamphylien år 92 f. Kr., och äfven i
Bithy-nien vek Mithradates för romarne. Men när den romerske gesanten Manius Aquillius
mot honom lössläppte den bithyniske konungen Nikomedes, beslöt sig Mithradates år
89 f. Kr. för krig mot Rom så mycket hellre, som just då bundsförvantskriget i
Italien tycktes gynna hans företag. Detta var en Orientens reaktion mot romarnes
välde i öster, och den för hellenistisk bildning tillgänglige konungen uppträdde också
som en hellenernas befriare från det förhatliga romarväldet. Han besatte den romerska
provinsen Asia, där på en dag tusentals italiker föllo. Sitt residens tog han i
Pergamon och lät sin här öfvergå till Europa, där Makedonien och Thrakien besattes,
medan hans flotta öfver Egeiska hafvet uppsökte Grekland. Här hade Athen slutit^
sig till honom, och nästan hela Grekland fogade sig efter hans vilja. Då uppträdde
Sulla och landsteg i Epeiros år 87 f. Kr.
Såsom konsul stod Sulla år 88 f. Kr. i Campanien i fält emot ännu icke
tillfredsställda bundsförvanter. Senaten hade öfverlemnat krigsföringen mot Mithradates åt
en af konsulerna, och lotten hade fallit på Sulla, men folket undandrog honom åter
kommandot. Det hängde ihop med de oroligheter, hvilka frågan om de nya borgarnes
rösträtt hade framkallat i Rom. Man hade nämligen i detta afseende ej velat likställa
dessa med de gamla borgarne och utan åtskillnad upptaga dem i de
förhandenvarande 35 tribus, utan blott i en mindre grupp, antingen i 8 af de gamla eller i 10 nya
tribus, som för ändamålet skulle tillskapas, så att de nya medborgarne trots sitt
Öfverlägsna antal hade måst se sig inskränkta till antingen ®/35 eller 10/45 af inflytandet
vid omröstningar. I sitt motstånd mot denna degradering funno de nya medborgarne
ryggstöd hos en rik och förnäm man, P. Sulpicius Rufus, en patricier, som hade
utträdt från adeln för att nu kunna blifva folktribun. Han föreslog de nya borgarnes
upptagande i de 35 tribus utan vidare. Konsuln Sulla visade sig i Rom, men utan
krigshär; då Sulpicius Rufus behärskade massorna och gatan, kunde Sulla ingenting
uträtta och vände om till Campanien. Nu blef den sulpiciska lagen antagen, och
ett folkbeslut fråntog Sulla öfverbefälet mot Mithradates och öfverlemnade det åt
Marius. Men det föll alls icke Sulla in att foga sig efter detta beslut, utan han
marscherade strax med sin krigshär mot Rom, som för första gången efter den galliska
katastrofen såg fientliga trupper, denna gång egna medborgare. Sulpicius Rufus och
Marius förklarades för fågelfria. Sulpicius dödades, men Marius lyckades fly och
undkomma till Afrika. Under vägen hade han vinddrifvits till Minturnse och där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
